I somras körde jag med en arbetskamrat som egentligen är pensionär men som Renova tacksamt anlitar i semestertider när det är kort om folk. Om det uppstod problem på jobbet hanterade han dessa på ett relativt obyråkratiskt vis. När jag lite stillsamt frågade om vi kunde göra så svarade han ”får och får, det här är den bästa lösningen för kunden och för Renova.” Det hade han alldeles rätt i. Jobbet flöt smidigare och göteborgarna fick bättre service.
I boken Arbetets mening – vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss, författad av David Eklind Kloo och utgiven på Premiss förlag, får sju personer berätta om sitt arbetsliv. Deras vittnesmål varvas med fördjupande perspektiv på dagens arbetsliv. En dryg tredjedel av de som arbetar i Sverige tycker inte att arbetet, bortsett från lönen, bidrar till att göra deras liv bättre. I boken citeras Mikael Nyberg ur boken Kapitalets automatik hur arbetet förändrats:
”Förr hade arbetslagen inom underhållet av järnvägarna befogenheter att efter eget huvud ta sig för med det som behövde göras för att hålla banan i skick. Upptäckte de lösa bultar och smärre sprickor i en skena skruvade de åt bultarna och slipade till skenan. I dag, när den statliga järnvägen lösts upp i hundratals företag med årets bokslut som mål och mening, får banarbetarna inte företa sig någonting förrän det kommer en beställning.”
En av de intervjuade i boken, Carina, jobbar i hemtjänsten. ”Det jag har gjort i dag, det får man inte göra. Följa någon till sjukhuset. Det får man inte. Men jag är 60 år, jag tänker att de får väl ge mig sparken då. Hon skulle inte ha gått annars. Hon gör det inte – hon far inte med en okänd människa, en ledsagare.” Carina gör i likhet med min arbetskamrat den rimliga bedömningen att lita på sin erfarenhet och hitta en egen lösning.
Det är ett fruktansvärt slöseri när en tredjedel av de som arbetar i av arbetstagarna inte finner nån mening i jobbet. När det gäller underhållet av järnvägen säger själva förnuftet att det fått katastrofala följder. För underhållet och ekonomin men även för arbetsglädjen och yrkesstoltheten hos de som gör jobbet. För det är ju det som Carina och min arbetskamrat säger indirekt. Det är viktigare att göra ett hederligt jobb än att slaviskt följa reglementet.
Det stavas yrkesstolthet och vi får vara glada för alla dem som sätter en ära i att sätta den främst. I den fantastiska verklighetsbaserade SVT-produktionen ”Jakten på en mördare” gör poliserna just detta. I ständigt krig med ett byråkratiskt ledarskap mals de nästan sönder men segrar ändå när de löser inte bara mordet på Helén Nilsson i Hörby, utan även ett antal skånska mord mellan 1989 och 2004.
David Eklind Kloo argumenterar för att vi behöver ta konkreta steg i riktning mot ett mer demokratiskt arbetsliv. Jag håller med. I förlängningen har vi inte råd med utebliven yrkesstolthet. Det kostar såväl pengar som arbetsglädje. Att göra ett hederligt jobb borde inte strida mot reglerna. Det borde tvärtom belönas med både pengar och uppskattning.
