Göteborgs-Posten har i en lång serie artiklar granskat förekomsten av hederskultur inom den romska minoriteten. En hederskultur som förra sommaren ledde till det uppmärksammade mordet på Nadja Blom i Göteborg.
Artikelserien belyser inte minst konflikten mellan liberala principer som utgår från individens rättigheter å ena sidan och grupperspektivet å den andra.
LÄS MER: Mordet som splittrar ett folk
Alla romer bekänner sig inte till hederskultur eller patriarkala strukturer. Men det är inget randfenomen. Det är inte heller olagligt att ha sådana värderingar. Men när det tar sig uttryck i hot och kontroll av kvinnor, att barn hålls hemma från skolan eller parallell rättsskipning så bör samhället ingripa. Framför allt bör offentliga institutioner inte understödja eller legitimera sådana normer.
Granskningen av Göteborgs stads romska råd och kommunala Romano Center i Väst visar att flera representanter för den romska minoriteten i valet mellan den utsatta individens rättigheter och grupplojaliteten sätter den senare främst. I vissa fall har representanter och anställda själva varit en del av problemet. Det har också framkommit en rad andra oegentligheter.
Grundproblemet är att den svenska offentligheten haft en beröringsskräck inför problematiska inslag i minoritetskulturer. Länge ville man inte tala om hedersvåld och utsatthet över huvud taget. Inofficiellt har man hållit sig med dubbla måttstockar, där olika krav ställs majoritetsbefolkningen och vissa minoriteter. Politiken har tilldelat dessa minoriteter en kollektiv offerroll. Det är en perverterad form av tolerans.
Stat och kommun cementerar i praktiken ett kollektivt utanförskap och underläge när man på konstgjord väg bevarar dysfunktionella kulturella inslag som inte passar in i ett modernt samhälle. Det är motsatsen till likabehandling. Priset betalas främst av de mest utsatta i minoritetsgruppen medan de som kortsiktigt tjänar på de kulturella hierarkierna ger sitt bifall.
Efter GP:s senaste granskning enades den borgerliga oppositionen (M, L, KD) och Demokraterna om ett yrkande där man föreslår att Romano Center i Väst avvecklas och att resurserna flyttas över till resursteam heder hos socialförvaltningen. Partierna vill även se över formerna för samråd med den romska minoriteten (något staden är skyldig att ha enligt minoritetslagen).
Det är ett initiativ som bör tas på allvar. Romerna i Sverige har nämligen inte varit behjälpta av de senaste decenniernas politik där historisk diskriminering fått legitimera ett slags kravlös särbehandling. Det är nämligen inget annat än välviljans rasism att se genom fingrarna med den jättehöga andel romska barn som inte går i skolan, med kvinnoförtryck, arbetslöshets-, brottslighets- och ohälsotal. Även den mest konservativt lagde inser att inte alla kulturella uttryck är värda att bevara utan att en levande kultur måste kunna stå på egna ben.
Naturligtvis skapas det lätt en ond spiral där diskriminering och fördomar från det omgivande samhället förstärks av att det finns problem i gruppen, trots att inte alla i gruppen har problem. I nästa led förstärker fördomarna problemen ytterligare. Men det gör också det ensidiga kollektiva offerperspektiv som svenska myndigheter och politiker torgfört i decennier, i allra högsta grad. Genom denna politik har man sluppit ta konflikter – medan de utan röst betalat det högsta priset.
Det krävs både mod och respekt för att tänka om.
