Första gången jag hörde talas om hedersförtryck hade jag svårt att tro att det kunde vara sant. En vän beskrev hur hårt kontrollerad en av flickorna som brukade komma på läxläsning en söndag eftermiddag i Stockholmsförorten Tensta var. Läxläsningen var i princip den enda aktiviteten under veckan hon kunde promenera till utan manligt sällskap. Hennes föräldrar hade fått garantier att inget otillbörligt skulle inträffa och därmed fick hon en stunds andrum.
Vissa saker tar man för givet. Som att barn ska få vara just barn. Men för alltför många svenska barn är det inte så.
De tillåts inte spela fotboll, gå till simhallen eller välja vilka kläder de ska ha på sig. Det är något hjärtskärande över unga flickors bylsiga utstyrslar varma sommardagar. Kläder som täcker och samtidigt hindrar dem att delta lika aktivt i leken som deras jämnåriga kompisar. För de flesta av oss är detta något orimligt.
Men så är det inte för dem som lever med heder som norm för hur de ska se ut och vara. Och de finns mitt ibland oss. Ofta utan att vi anar hur hårt kontrollerad deras tillvaro är. I boken "Vem har sagt något om kärlek?" beskriver författaren Elaf Ali sin uppväxt under hedersförtryck i ett mindre samhälle i södra Sverige. Fram till hon får sin första mens när hon är tio år är det en vanlig barndom. Sen slår järnridån ner och hon tillåts inte längre vara barn.
I förra veckan var redovisningen av sambanden mellan hedersrelaterat våld och förtryck, klaner, radikalisering, extremism och gängkriminalitet uppe till politisk behandling i kommunstyrelsen. I rapporten som kommunstyrelsen beställt framgår bland annat att omkring 15 procent av niondeklassarna i Göteborg lever med någon form av hedersnormer i familjen. Det är unga göteborgares verklighet. Ovärdigt vår demokrati.
De som revolterar mot hedersnormerna kan utsättas för grova kränkningar, utfrysning, hedersvåld och i extrema fall hedersmord. För att kunna förebygga hedersvåld är det viktigt att förstå hur mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld skiljer sig åt.
När en man utanför hederskulturen slår eller dödar en närstående kvinna är våldshandlingen individuell. Det är en ensam förövare och hans handling förkastas av både samhälle och familj.
Hedersvåldet är kollektivt. Kvinnor som lever under hedersnormer saknar självständighet, de äger inte sina liv. Det är familjen och släkten som beslutar om deras öde. Om en kvinna anses göra ett oförlåtligt misstag kan familjen gemensamt planera och besluta vem som ska döda henne och gärningsmannen hyllas sedan som en hjälte. Det är den gemensamma kontrollen och det kollektiva förtrycket som särskiljer och kännetecknar hedersvåld.
Detta måste vi förstå när vi ska göra något åt hedersförtrycket. Den som påstår att mäns våld mot kvinnor ser likadant ut överallt har fel. Och så länge vi inte erkänner denna skillnad medverkar vi till att osynliggöra de unga flickornas begränsade liv. Vi som lever befriade från hedersnormen måste orka se och agera för att alla barn ska få vara barn.
