Ann-Sofie Hermansson: Att behärska vardagssvenskan är inte ”skitsamma”

För nyanlända är vardagssvenskan – det språk man lär sig i mötet med andra, på jobbet och i bekantskapskretsen – minst lika viktig som SFI för att bli en del av det svenska samhället.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

En av mina arbetskamrater tränar på svenska språket genom att kolla svenska långfilmer. Han pausar då och då för att slå upp ord och begrepp han inte förstår. Därutöver kollar han på tv-serien Bonusfamiljen. Jättebra enligt honom när man vill förstå olika relationer och hur de hänger ihop rent språkligt. Egentligen är min arbetskamrat ganska bra på svenska men han anstränger sig hela tiden för att bli ännu bättre. Det är imponerande.

Han kom ensam från Iran när han var sjutton. Sen dess har han gått SFI, skaffat eget boende och tagit först B- och sen C-kort. Det senare med god hjälp från Renova. Men den bästa språkträningen sker i lastbilshytten. Där har han fått lära sig väsentliga begrepp som ”gott mos”, ”e du go eller” samt ”skitsamma”. Det låter som ett skämt men han menar uppriktigt att det hade varit jättebra om han fått lära sig ”skitsamma” redan på SFI:n. Det fick han inte.

ANNONS

På SFI är det enligt honom fokus på språkets struktur och grammatik. Såklart bra men det fick man ju själv lära sig först när man hade lärt sig den användbara svenskan. Först praktik, sen teori. För dem som idag går SFI är det omvänt. Det tror jag är ineffektivt för språkutvecklingen. För det är ju så, ska man lära sig ett nytt språk måste man liksom omges av olika personer som alla talar det nya språket. Som ett språkbad att doppas ner i.

Mycket kan sägas om oss svenskar men vi är inte så bra på att erbjuda språkbad. Flera arbetskamrater med annan bakgrund berättar om hur svårt det är att komma i kontakt med grannar eller andra utanför jobbet. Hej hej säger de, sen stänger de dörren enligt en annan kollega. Min arbetskamrat träffar i princip inga svenskar utanför jobbet om man undantar dem som tar betalt i mataffären. Det är lite sorgligt.

Han har även prövat att gå på språkcafé och det var väl okej. Men även där var personerna inriktade på en svenska som inte var så användbar i hans vardag. Och jag gissar bara, men kanske är det inte så många renhållningsarbetare, eller andra i samhällsbärande yrken, som är de mest frekventa på våra språkcaféer. All heder åt denna verksamhet i övrigt, den är ju uppriktigt menad och fungerar säkert utmärkt för andra individer.

ANNONS

I den politiska debatten har jag ibland hört att vi överdriver betydelsen av att kunna tala och förstå svenska. Då har man aldrig arbetat som renhållningsarbetare. När ditt främsta arbetsverktyg väger ungefär tretton ton olastad och din arbetskamrat rör sig omväxlande framför och bakom lastbilen när du sitter bakom ratten är det på liv och död att man kan kommunicera med varandra. Det finns inget utrymme för missförstånd. Språket är centralt.

Jag menar att vägen till en god språkutveckling i all väsentlig mening startar på arbetsplatsen. Men därutöver skulle man ju önska att vi svenskar kunde bjuda till lite mer. "Det känns som ni redan har tillräckligt med kompisar", som en man uttryckte det i en intervju jag hörde. För jädra sorgligt. Vi kan bättre. Och kanske att man borde lära ut ”skitsamma” på SFI.

ANNONS