Assimilation sker spontant

Behövs det en politik för assimilation? Nej, lika litet som det har behövts hittills. Den inträffar spontant om den inte förhindras. Det behövs dock en politik som stärker den nationella sammanhållningen, en politik som betonar och tillhandahåller nycklarna till det svenska samhället språkligt, kulturellt och historiskt och som samtidigt ställer skärpta krav för permanentat uppehållstillstånd och för medborgarskap, skriver gästskribenten Thomas Gür.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Det historiska mönstret för vad som händer med invandrare i Sverige efter någon generation har varit ett uppgående i det svenska. Ekonomhistorikern Eli Heckscher sammanfattade det mästerligt i två meningar i sin ”Svenskt arbete och liv” från 1941:

”Invandrarna blevo med andra ord delar av svenska folket och kunde efter en generation icke skiljas från dem som hade varit i Sverige sedan hednatid, visserligen samtidigt med att de i många hänseenden gjorde det svenska samhället till något annat än det hade varit från början. Om någon partikularism blev det icke fråga.”

Oaktat de olika politiska program från 1970-talet och framåt som statsmakten lanserade gällande vad som ska hända med invandrare i Sverige (invandrar- och minoritetspolitik, offentligt stöd till kulturbevarande, mångkultur, integrationspolitik) har det mönstret med assimilation stått sig, också in i våra dagar, även om det har försvagats under de senare decennierna.

ANNONS

Den starka assimilativa kraft som präglar det svenska samhället bygger på två egenheter, en etnisk mycket homogen befolkning och en nationalism som bygger på medborgarskap, samhörighet och idé om ödesgemenskap.

På etnisk grund är svenskheten (svearna) historiskt i det närmaste helt dominerande såväl kulturellt som språkligt sedan en process som kanske inleddes för nästan niohundra år sedan i det som är rikets hjärtland (från 1160 och betecknande nog genom att den östgötske Karl Sverkersson blir erkänd som kung över hela Sverige).

Trots att Sverige under stormaktstiden enligt alla definitioner var ett imperium (ett mångetniskt- och mångkulturellt rike som behärskas och styrs av en elit som kommer från en särskild etnisk grupp) så fördes en mycket medveten och hårdför politik för försvenskning i erövrade områden som Jämtland eller Skåne.

Gradvis blev därmed det territorium som är Sverige av i dag allt mer etniskt homogent. Och efter förlusten av Finland var det i stort bara i rikets perifera områden (och i samhällets marginaler) som det fanns andra (och då små) etniska grupper än svenskar, så som samer, finnar, romer och invandrade judar, av vilka de sistnämnda inte fick medborgerliga rättigheter förrän 1870.

Den judiska emancipationen i Sverige markerar också den epok då en modern nationell identitet börjar ta form i Sverige. Den nationella identiteten tar medborgarskapet i Sverige som sin utgångspunkt för lika rättigheter och lika skyldigheter för alla. Medborgarna är likställda inför lagen och utgör tillsammans nationen.

ANNONS

Men det är ett juridiskt perspektiv enbart. I de kulturella och sociala aspekterna av nationstillhörigheten kommer den historiskt sedan länge etablerade etniska svenska dominansen också att formera i avgörande delar det som också är nationellt svenskt. Tre svenska etnologer, Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, skrev på 90-talet en utmärkt bok som tog sin början i denna period: Försvenskningen av Sverige.

Bokens titel, och begrepp som ”nationellt svensk”, fångar det specifika i den svenska nationella identiteten, med dess starka anknytning till svensk etnicitet.

Ty så är det svenska språket beskaffat att vi på svenska vad gäller förhållanden i Finland med två olika ord kan skilja på vad som är etniskt (”finskt”) och vad som är nationellt (”finländskt”). Sålunda är Väinö Linna en finsk (finskspråkig) författare och Edith Södergran en finlandssvensk (svenskspråkig) sådan. Tillsammans är de bägge finländska författare. Samma egenskap i det svenska språket att skilja mellan etnicitet och nation gäller också till exempel förhållanden i Estland (ester och estlandssvenskar blir tillsammans estländare).

Men eftersom Sverige historiskt i sitt hjärtland varit så starkt etniskt homogent, har inte behovet att skilja på svenskar i etniskt eller nationellt hänseende inom rikets gränser, behövt reflekteras i det svenska språket. Kanske inte förrän nu.

ANNONS

När vi sålunda säger eller skriver om en person att denna är ”svensk”, syftar vi på såväl antingen/eller som också på kombinationer av a) en etnisk svensk (som alltså också kan omfatta svenska minoriteter i andra stater som till exempel Finland eller Estland), b) en person som är medborgare i Konungariket Sverige utan att nödvändigtvis vara etnisk svensk eller c) en person som är en del av den svenska nationella gemenskapen, som inte ens behöver vare sig vara etnisk svensk eller medborgare i Sverige.

Det är givetvis få personer som uppfyller det sista rekvisitet, alltså vare sig etnisk svensk eller medborgare i Sverige men en del av det nationellt svenska, men existensen över en sådan delmängd av personer kan vara värd att reflektera över, när vi benar upp vilka olika kategorier som man försöker beskriva med begreppet ”svensk”, för att bättre begripa vad det är för svenskhet som invandrare assimileras i.

Cornelis Vreeswijk är mitt favoritexempel på denna tredje grupp av personer som utan att vara etniska svenskar eller medborgare i Sverige (vi säger typiskt nog ”svensk medborgare”), är en del av den svenska nationen. Jag skriver ”är” och inte ”var” eftersom oaktat att Vreeswijk gick bort för mer än 30 år sedan, är han genom sin gärning fortfarande en levande del av vår gemensamma nationella kultur. Poängen med att framhålla att Vreeswijk aldrig blev svensk medborgare, är att understryka att tillhörighet i den nationella gemenskapen både är något annat och mer än bara det juridiska medborgarskapet.

ANNONS

Exemplet Vreeswijk visar också att ett uppgående i det svenska så som nationell gemenskap och tillhörighet, obönhörligen blir i mångt och mycket ett uppgående i en svensk etnicitet i kulturell bemärkelse vad gäller språk, normer, seder och vanor om än inte alltid, som i Vreeswijks fall, i identitet. Vi kan tycka precis vad vi vill om en sådan spontan process, men det har varit det samhälleligt dominerande mönstret. Tills nu.

Ty två motkrafter har försvårat och försvårar (för att inte säga förhindrar) detta skeende.

Den första är just invandrarpolitiken i sina olika former sedan 1975, och som understödjer att invandrarna kan bevara sin egen kultur istället för att uppgå i det svenska samhället. Inte heller ”integrationspolitiken”, introducerad 1996, har som mål att invandrare ska anpassa sig till Sverige, utan att hela befolkningen, inklusive majoriteten av etniska svenskar, ska anpassa sig till ett mångkulturellt samhälle.

Den andra motkraften är antalet invandrare som kommer per år. När det svenska samhällets absorptionsförmåga på olika sätt överskrids, uppstår segregation istället för assimilation. Då uppträder ytterligare ett fenomen, den så kallade diasporaparadoxen som Paul Collier kallar den och som innebär att vi får en allt större invandring från länder med allt större kulturellt avstånd till Sverige.

ANNONS

För ju längre det kulturella avståndet mellan migranterna och den infödda befolkningen är, desto mer långlivad tenderar den diaspora som migranterna skapar att bli, eftersom absorptionen av nykomlingarna i majoritetsbefolkningen tar längre tid. Ju mer långlivad diasporan är, desto större tenderar den migrantbefolkningen att bli, eftersom den fungerar som en attraherande magnet och underlättar för nya migranter att anlända.

Med grupper som inte inlemmas i majoritetssamhället och som tillförs nya medlemmar, tillkommer risken att invandrare blir nybyggare eller bosättare. Det vill säga att immigranterna inte blir en del av majoritetssamhället utan upprättar egna samhällen, egna institutioner och egna rättssystem, och då sällan i ordnade former, utan snarare som klanvälden, baserade på olika slag av lojalitetsband.

För att återupprätta den spontana assimilation av nyanlända vilken har tjänat Sverige väl genom historien, behöver vi dels upphöra med alla former av offentligt bistånd till kulturbevarande, dels, och än viktigare, införa ett stopp för sådan invandring som fortsätter att försörja segregationen.

Behövs det då en politik för assimilation? Nej, lika litet som det har behövts hittills. Den inträffar spontant om den inte förhindras. Det behövs dock en politik som stärker den nationella sammanhållningen, en politik som betonar och tillhandahåller nycklarna till det svenska samhället språkligt, kulturellt och historiskt och som samtidigt ställer skärpta krav för permanentat uppehållstillstånd och för medborgarskap.

ANNONS

Slutligen behövs det givetvis politiska åtgärder som bryter segregationen och som hindrar uppkomsten av parallella samhällen.

Så att, med Heckschers ord, någon partikularism icke heller den här gången kommer på fråga.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS