Facebookgruppen ”Arkitekturupproret” bildades 2016 och har idag 47 000 medlemmar. Rörelsen ifrågasätter varför nästan alla hus som byggs följer ett modernistiskt formspråk. Varför inte bygga som man gjorde förr? De äldre stadsdelarna är ju mer omtyckta, resonerar man.
Svaret från arkitekter och byggbolag brukar bli att dagens praktiska krav och byggmetoder skiljer sig mycket från de som rådde för säg 100 år sedan. Att det inte kommer bli bra att försöka kopiera tidigare stilar.
Arkitekturupproret förefaller ofta kritisera arkitektkåren utan egentlig insyn i vår yrkesutövning. Ibland sakligt och träffande. Ofta ytligt och högljutt. Ju mer raljerande kritiken blir desto mer ointresserade är arkitekterna av att lyssna. Här låser sig diskussionen.
Frågeställningar om byggnaders utseende reduceras till en förenklad ”gammalt” eller nytt”-träta. Till gagn för ingen.
Betraktar man frågan ur ett historiskt perspektiv träder en annan bild fram. Det klassiska formspråket är ingen enhetlig stil, utan en serie regler för hur byggnader bör utformas för att få vackra proportioner. Reglerna togs fram av de gamla grekerna och har sedan tolkats och omformats under århundradena. Centralt ligger ett sökande efter ordning, symmetrier och harmoni.
I början av 1900-talet upplevdes dessa regler som en hämsko för det moderna samhällets utveckling. Istället för att lägga till funktionella byggnadstyper till den klassiska traditionen, valde man att helt bryta med den. Om man tidigare sökt symmetrier skulle byggnader nu vara oregelbundna. Om man tidigare smyckat husen med dekor skulle de nu vara helt avskalade.
Vissa av dåtidens arkitekter, som Josef Frank, ifrågasatte varför brottet behövde bli så radikalt. Men dessa röster hörsammades inte. Från 1930-talet och framåt har det ansetts som tillbakablickande att tillämpa den klassiska arkitekturens regler. Framtiden är asymmetrisk och varje decennium skall söka sina egna former.
Höjer vi blicken är det dock osannolikt att detta ställningstagande skulle kunna hålla i sig över århundradena.
Frågan är inte om den klassiska arkitekturens regler kommer börja tillämpas igen – utan när. I dag argumenterar fler och fler för att olika stilar kan samexistera. Att alla hus från samma tid inte behöver likna varandra, utan att platsens karaktär kan styra mer. Bland arkitekter och inredare hörs allt fler röster som poängterar hantverk och kvalitet. 1930-talets formrevolution ligger långt tillbaka i tiden. Förutsättningar ändras och även modernismen har blivit tradition. Trätan mellan klassicism och modernism känns nu lika passé som 1980-talets bråk mellan syntare och hårdrockare.
I denna situation riskerar Arkitekturupprorets tendentiösa svartmålande av vår yrkeskår att bli direkt kontraproduktiv. Fokus hamnar fel. Att förstå processerna bakom byggandet är nödvändigt för att förbättra det. Frågan om formspråk är underordnad frågan om kvalitet i gestaltning och utförande. Men debatten handlar bara om husens utsida.
Det som händer nu är att opinionsbildare och politiker börjar efterfråga byggnader i klassisk stil, men utan att ha arkitekterna och byggbranschen med sig. Det finns stor risk att ambitioner att bygga nya stadsdelar i klassisk stil faller platt till marken eftersom det inte finns kunskap och kapital att göra det bra. Att vi får se trista prefabricerade hus lätt sminkade med klassisk dekor, men utan djupare kunskap om de värden som gjorde de äldre husen vackra och relevanta.
Dagens byggande är arrangerat för att bygga hus i modernistisk stil. Våra regelverk, våra byggtekniker och våra material har under snart 100 år trimmats in för att kunna göra hus funktionella, avskalade och asymmetriska. Och så bör det fortsätta vara, i de allra flesta fall.
Men detta betyder inte att det inte kan öppnas upp en parallell arkitekturgren som utvecklar byggnader enligt de klassiska reglerna. Som på väl valda platser ritar och bygger hus med både symmetrier och dekor. Inte i motsats till samtidens modernistiska arkitektur, utan som komplement till den.
Om detta ska bli bra krävs dock stor kunskap och mycket engagemang. Det får inte reduceras till att härma äldre tiders livsförhållanden. Istället bör det handla om att hitta nya användningsområden för formgivningsregler som en gång i tiden skapades för att uppnå skönhet och harmoni. Frågor som är högaktuella nu när städerna förtätas och fler människor samsas om stadsrummen.
