När coronaviruset griper tag i samhället som vi känner det inser man hur skört det på många vis är. Några veckor in i en ny tillvaro där olika restriktioner i omgångar utfärdas av myndigheterna är känslan närmast surrealistisk när man jämför med tiden innan vi blev upplysta om COVID-19. De som kan uppmanas jobba hemifrån, och det är klokt. Men för många yrkesgrupper är det inget alternativ. Då skulle Göteborg stanna.
Det är personalen i hemtjänsten, de som kör buss och spårvagn, sjukvårdspersonalen, renhållningsarbetarna, de som sköter alla transporter, livsmedelsarbetarna med flera. Ja listan kan göras lång. Gemensamt för många av dessa yrken är att de ofta är lågavlönade, att arbetsmiljön är tuff och att det därav är svårt att rekrytera personal. När ungdomar tar sig en titt på arbetsmarknaden väljer de inte sällan bort dessa yrken.
Just nu utgör dessa yrkesgrupper själva stommen av de samhällsbärande insatserna. Och de hyllas helt efter förtjänst. Folk inom vården, skolan och för all del renhållningsarbetarna på min egen arbetsplats går till jobbet varje dag med vetskapen om att annars skulle samhället sluta fungera. Det är nu inget unikt. Detta är ett faktum även när vi inte har en pandemi. Men det finns något storslaget i hur man tar på sig ansvaret. Och det lär oss något mer.
Trots att risken att smittas är större när man går till jobbet överväger plikttrogenheten. Detta i yrkesgrupper som länge signalerat att man går på knäna när den pressade arbetssituationen gjort att sjukskrivningarna skjutit i höjden. Hemtjänsten är ett exempel. När man trots sin yrkesstolthet pressas över sin förmåga, ja då rinner arbetsglädjen ur kroppen. Kvar stannar den förlamande känslan av otillräcklighet gentemot gamla och andra behövande.
När vi tagit oss igenom de påfrestningar samhället nu ställs inför är det min förhoppning att vi kan diskutera frågan om vilka jobb som faktiskt är samhällsbärande. Vad vi är beredda att dels betala för dem men kanske i än större utsträckning uppvärdera alla som gör jobbet. Ska vi klara kompetensförsörjningen framöver behöver dagens arbetare vara våra bästa ambassadörer för ungdomar som står i färd med att välja yrkesinriktning. Så är det inte idag.
När coronaviruset får vissa medborgare att som självutnämnda experter fullständigt tappa besinningen på sociala medier och anklaga allt från regeringen till Folkhälsomyndigheten för brister, ja då jobbar de samhällsbärande göteborgarna på i hemtjänsten, på Renova och på Sahlgrenska. Jag känner mig stolt över deras insatser. Men framöver kommer det att krävas självrannsakan om hur vi värderar deras helt avgörande samhällsviktiga insatser.
Min tro är att vi kan lära oss något av den tid vi nu går igenom. Att påfrestningen kan göra oss mer ödmjuka inför varandra som människor. Under tiden får vi hjälpas åt så gott vi förmår. Yrkesstolthet och arbetsglädje är viktigt. Men det kommer krävas en uppvärdering av arbetaryrkena. Ansvaret förtjänar respekt.
