Tidigare kulturministern, Amanda Lind, väntas bli vald till nytt kvinnligt språkrör för Miljöpartiet när partiet håller extrakongress nu i helgen. Lind är kanske mest känd utanför partiet för att ha vållat kontrovers med sina dreadlocks vid sitt tillträde som minister 2019, då en del identitetsdebattörer och ”antirasister” anklagade henne för ”kulturell appropriering”.
Men hon blev även uppmärksammad för den utredning hon tillsatt – Så fri är konsten – vars slutsatser var att svensk kulturpolitik politiserats, i hög grad under hennes företrädare Alice Bah Kuhnkes tid vid makten. Kulturen hade i allt högre grad kommit att ses som ett instrument att främja progressiva värden som mångfald och jämställdhet. Problemet var för förstås att konstnärerna och kulturinstitutionerna anpassade sig till de politiska signalerna i sina bidragsansökningar och vi fick allt mer av plakatkonst.
Språkrörsduon Amanda Lind och Daniel Helldén har potential att vrida Miljöpartiet i en något mer frihetlig riktning, om inte annat i framtoningen. Även Helldén uppfattas som mer liberal. Det lär knappast vara svårt att överträffa Märta Stenevi och Per Bolund på den punkten. Att Lind är uppväxt i Luleå kan möjligen också stärka partiets extremt låga trovärdighet utanför storstäderna.
Men det återstår att se. Partiledare är trots allt bara ansikten utåt för ett parti och MP har i många år rört sig bort från den frihetliga framtoning de i viss mån hade tillskansat sig under Maria Wetterstrand och Peter Erikssons ledning för snart 15 år sedan.
Miljöpartiet grundades en gång som ett anti-etablissemangsparti i början på 1980-talet, delvis med rötterna i hippie-vågen. Men genom åren har partiet rört sig i motsatt riktning och uppfattas i dag snarast ett parti för välbärgade innerstadsbor. Länge ville partiet inget annat än att tvätta av sig flumstämpeln. Men just som partiet blev etablissemang, var det inte längre inne att vara det. Partiets ofolklighet har bara bytt attribut. Partiets trovärdighet i miljöpolitiken har alltid naggats av bristande förankring i vanliga människors vardag. Länge kunde MP ändå segla på att partiet "var för miljön" och de övriga bara halvljummet engagerade. Men tiden då debatten handlade om att vara ”för eller emot miljön” är förbi. I dag har alla politiska partier en utarbetad hållning i miljöpolitiken och diskussionen handlar snarare om hur en rimlig politik på området ska utformas.
Med Helldén och Lind i spetsen för MP kan man i bästa fall hoppas på mindre identitetspolitiska utsvävningar och en mer saklig och pragmatisk miljöpolitik. Det vore i så fall bra för Sverige – även om det nog kan sprida en del oro inom de borgerliga mittenpartierna. Å andra sidan vore det inte första gången i den politiska historien om det visar sig att förväntningarna på de nya partiledare grusas och MP bara harvar på i samma hjulspår som tidigare. MP är inte direkt känt för att vara toppstyrt och förmågan att stöta sig med väljarna när det kommer till konkret politik sitter närmast i partiets DNA.
