”Det är inte så att man ska hålla på med ’mina barn och dina barn’”, sa Olof Palme på en S-kongress 1977. ”Det är ju frågan om våra gemensamma barn”. För Palme handlade det om att motverka vad han kallade ett ”individualkapitalistiskt betraktelsesätt”, alltså den liberala idén att det finns en privat sfär som människor ska få styra över själva.
1970-talet är över, men spår av den ideologin finns kvar.
”Idén om en stark välfärdsstat bygger på individens möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund. En frigörelse som bör börja redan i förskoleåldern.” Så motiverar elva socialdemokratiska riksdagsledamöter sin motion om att göra förskola obligatoriskt för alla barn från två års ålder. Vägen till ett jämlikt samhälle börjar i sandlådan, skriver motionärerna.
Motionen är inte det enda aktuella förslaget om förändrad barnomsorg. För två år sedan tillsatte regeringen utredningen ”Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg”. Ett av förslagen är att pedagogisk omsorg, alltså dagmammor, på sikt ska förbjudas.
En annan statlig utredning, kallad ”En gemensam angelägenhet”, vill göra förskola obligatoriskt för alla barn från tre års ålder.
Det gemensamma syftet med dessa förslag är att öka jämlikheten och minska segregationen. Politikerna och utredarna har identifierat två problem: det finns barn i Sverige som inte pratar tillräckligt bra svenska när de börjar grundskolan och det finns kvinnor som stannar hemma med sina barn länge, vilket leder till att de inte kommer ut på arbetsmarknaden.
Förslagen kan tyckas smarta: Tvinga alla att sätta barnen på förskolan så snart det är möjligt. Då kommer ungarna att lära sig svenska och mammorna att börja jobba.
Men det här är politik utan förståelse för att samhället inte kan styras från skrivbordet i ett rum på ett socialkontor, utan att ta hänsyn till vad människor tycker. Det är sant att det är ett problem att många barn inte får höra svenska från tidig ålder. Men hur viktig integrationen än är kan den inte användas som ett trumfkort för att genomföra generella frihetsinskränkningar för alla.
Det är en stor skillnad på att erbjuda förskola till alla och att göra den obligatorisk. Det finns barn som vantrivs i stora, högljudda barngrupper, som kanske har en autismdiagnos och mår bäst i ett litet socialt sammanhang som hos en dagmamma. Vad ska dessa föräldrar göra om dagmammor förbjuds?
Eller familjer som har ekonomisk möjlighet att ta hand om barnet hemma - hur ska kommunen hantera dem? Ska det gå till på samma sätt som när en förälder bryter mot skolplikten, det vill säga med vite, och om det inte hjälper, hembesök från socialtjänsten med hot om att omhänderta tvååringen?
Sådana typer av frihetsinskränkningar kommer inte få positiva konsekvenser för integration och samhällsgemenskap. Snarare finns det en risk att folk blir fly förbannade och riktar ilskan mot invandrare, trots att det är politikernas fel.
Risken är också att det kan få människor med invandrarbakgrund att känna aversion mot den svenska staten. Att en familj som kommer från en kultur med en helt annan syn på familj och barnomsorg skulle låta kommunen ta småbarnen och sätta dem på förskolan utan kraftiga protester är tveksamt. Kanske kommer man från ett land där bortrövande av barn inte är ett okänt fenomen.
För att få fler att nyttja offentlig barnomsorg är det bättre med frivilliga insatser och uppsökande verksamhet i samma stil som regionerna arbetar med att få föräldrar i utanförskapsområden att vaccinera sina barn. På många håll har det visat sig väldigt lyckat. Att få föräldrarna att förstå varför förskola är ett bra alternativ för barnens språkutveckling är bättre än att skicka ett brev med budskapet ”ge oss barnet, annars blir det böter”.
