Efter det brutala mordet på George Floyd står svenska politiker på rad att dra politiska slutsatser av det som skett. Jämställdhetsministern Åsa Lindhagen (MP) skriver i en debattartikel att: "Utsatta grupper har sämre möjligheter att få jobb, en bostad, att utbilda sig eller få rätt vård." (AB 4/6)
Orsakssambandet, att det är strukturell rasism som avgör minoriteters ställning i Sverige, är lika tydligt för ministern som lösningen på problemet: "Vi måste alla ta ansvar", alla måste "ta ställning", "visa solidaritet" som "så många människor gör på sociala medier".
Det är den här sortens varmluftsretorik som inte gör något för att komma åt grundproblemet med ojämlikhet och fattigdom. Samma retorik gör att såväl regeringar som företag ägnar sig åt läpparnas bekännelse, de donerar lite pengar eller slänger upp lite bilder på nätet som signalerar sympati och medvetenhet. Men grundproblemen kvarstår.
Strukturell rasism - vilket är begreppet jämställdhetsministern använder för att förklara ojämlikheten i samhället - bygger på tanken att rasismen är så subtil och försåtlig att den agerar omärkbart. De som ansluter sig till idén menar att den kan förklara sådant som sker bortom aktiva rasistiska handlingar. Därför anses den ha svaret på orsaken bakom sådant som inkomstskillnader, hälsonivåer och segregation.
Det behöver knappt sägas att likhet inför lagen och nolltolerans mot rasism är en förutsättning för att människor ska beredas lika förutsättningar i livet. Men om den strukturella rasismens konsekvenser - det vill säga sämre jobb, bostad och utbildningsmöjligheter - trots alla ställningstaganden inte försvinner, vad har ministern kvar i sin redskapslåda?
Skadliga ojämlikheter kan inte reduceras till att vara en fråga om rasism, strukturell eller inte. Och problemens lösning kan inte stanna vid ställningstaganden, oavsett problemets orsak.
Sättet som begreppet "strukturell rasism" används av personer som jämställdhetsministern blir lite som att sätta vagnen före hästen. Det vi kan se, exempelvis inkomstskillnader och utbildningsnivå mellan olika grupper i ett samhälle, används som bevis för den strukturella rasismen existerar. Vilket motiverar fler symbolhandlingar och ställningstaganden i debattartiklar och sociala medier.
Problemet med att använda förklaringen är att det blir ett slags omvänd bevisbörda. Den som ifrågasätter att exempelvis livslängd eller sysselsättningsnivå skulle bero på strukturell rasism anklagas för att försvara sina vita privilegier eller ignorera rasism. Men bevisbördan är på den som anser att en rad olika samhällsfenomen beror på strukturell rasism. Dessa är svaret skyldiga: Bevisa att det vi kan se, exempelvis segregation eller sysselsättningstal, främst beror på människors omedvetna rasism.
Det finns skäl att tvivla på förklaringen. Regeringens långtidsutredning från 2019 visade att det i Sverige finns ett mycket starkt samband mellan människors färdigheter och deras sysselsättningsnivå och inkomst. Det viktiga är således inte vem du är, utan vad du kan. Det noteras exempelvis i utredningen att det är en något högre andel utrikes födda (54 procent) än inrikes födda (49 procent) med goda färdigheter som har arbete som kräver högskoleutbildning.
Det konstateras i utredningen att det inte ”finns några signifikanta skillnader mellan utrikes och inrikes födda när det gäller att ha ett arbete, om hänsyn tas till nivån på färdigheterna”. Skälet till de stora sysselsättningsproblemen bland utrikes födda är således att de ofta har kortare utbildning. Det här innebär givetvis inte att rasism inte existerar eller påverkar människors möjligheter. Detta även i ett land som Sverige som i en global jämförelse har rekordlåga nivåer av rasistiska attityder hos befolkningen.
Men förtryck och dess koppling till jämlikhet är en komplicerad fråga. Den naturliga slutsatsen, som jämställdhetsministern och många med henne delar, är att graden av osynligt förtryck avgör hur det går för minoriteter. Men en sådan förklaring bortser från sådant som klass, utbildningsnivå, sociokulturell bakgrund och mycket annat. Det kan förstås vara så att utbildningsnivå historiskt i en grupp kan ha påverkats av diskriminering och rasism. Men inte ens den saken är säker. Även grupper utsatta för oerhörd rasism kan prestera över snittet i ett samhälle.
Det finns en rad exempel på grupper som utsatts för fruktansvärd och långt gången rasism och samtidigt haft högre inkomstsnitt än majoritetsbefolkningen. Kinesiska malaysier är ett exempel. Befolkningen har utsatts för omfattande diskriminering i vardagen. Rasismen från malaysierna har mer än en gång utmynnat i raskravaller.
Här kommer vi till problemet med att personer i Sverige tror att situationen i USA kan ställas upp som en spegel för Sverige. Inte ens i USA är sambandet mellan rasism och livsvillkor så solklart som ofta påstås. I ekonomen Walter E Williams bok Race & Economics visar han hur sådant som licenser för olika yrken, arbetsrättens utformning och utbildningsväsendets finansiering i USA har varit avgörande för att hjälpa eller stjälpa olika grupper.
Williams tes är inte att rasismen är oväsentlig. Det är uppenbart att den fortfarande är kännbar. Polisvåldet mot svarta är det återkommande exemplet. Men hans tes, och detta är givetvis applicerbart på Sverige, är att fattigdom och utsatthet kräver en djupare analys för att lösningarna ska blir verkningsfulla.
Uppfattningen att strukturell rasism kan förklara människors livsvillkor bär på två allvarliga problem. För det första: Det är inte alls säkert att dess förklaringsvärde är så stort som många påstår. Det gör att lösningarna landar snett eller slutar vid symbolhandlingar.
För det andra: Hypotesen om strukturell rasism är mer än en förklaringsmodell. Det är en världsbild varigenom våra mellanmänskliga kontakter främst beskrivs utifrån motsatsparet förtryckare och förtryckt. Ett sätt att se på människor som delar av hudfärgskollektiv evigt fastlåsta i en destruktiv kamp om privilegier.
Att majoritetsbefolkningar kollektivt skuldbeläggs för ojämlikhet och det som uppfattas vara strukturell rasism är det minsta problemet i sammanhanget. Det riktigt allvarliga är att ekonomiskt svaga grupper får intrycket att lösningen på deras problem hänger på huruvida vita tar ställning mot rasism tillräckligt mycket.
