Antirasismen döljer USA:s fattigdom

Bland Amerikas fattiga så dör till och med något fler vita personer än svarta i polisskjutningar. Men den amerikanska medelklassen vill inte tala om fattigdom.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Alldeles nyss exploderade hela västvärlden i en sorts väckelse mot rasism. Det är dags att sätta ner foten mot den amerikanska polisen, som länge dödat svarta kroppar utan några konsekvenser. I USA försöker vissa delstater få rasism utropat som vår nya hälsovårdskris – corona är tydligen inte så farligt som folk först trodde, ändå. Fördomar är det sanna viruset idag.

Det finns stora problem med den berättelsen. Ser man på vilka den amerikanska polisen dödar visar det sig att en majoritet av polisskjutningar sker i fattiga områden, och bland Amerikas fattiga så dör till och med något fler vita personer än svarta; siffrorna för vita är 3,64 per 100.000 invånare mot svartas 3,34. Till det kan tilläggas att de delstater som historiskt varit värst när det gäller polissvåld – delstater såsom Alaska och New Mexico – inte sällan är delstater med mycket låg andel svarta i befolkningen.

ANNONS

Det finns således en ”dold” epidemi av dödligt polisvåld i USA, i och med att skjutningarna slår lika hårt mot alla fattiga och det finns enormt många fattiga vita amerikaner. Svartas överrepresentation beror i slutändan på att svarta oftare är fattigare än vita. Varför är denna epidemi av polisvåld mot fattiga egentligen osynlig, och varför är alla – inklusive en vänster som man kunde tycka sig borde bry sig om denna uppenbara klassfråga som brett drabbar fattiga amerikaner – så tysta?

Svaret är nog att ingen egentligen vill prata om detta problem som något annat än löskopplad ”rasism” mot svarta. Finessen med att göra allting till en rasfråga är att man dels kan förhindra solidaritet på klassbasis, och istället ställa olika grupper med liknande intressen mot varandra, vilket också sker i USA.

Om fattigdom inte är problemet, då behöver man inte heller göra något åt fattigdomen; om rasism är problemet, då finns det alltid jobb och uppmärksamhet som kan fördelas till antirasister från medelklassen.

Kampen mot rasism handlar ganska lite om att bekämpa rasism numera. Snarare är det så att vänsterliberala krafter, brett definierat, har förlorat nästan alla stora politiska kraftmätningar det senaste årtiondet. Man har förlorat Brexit, man har sett Trump bli vald, populister i tyska AfD eller franska front National eller italienska M5S ta över ens egen väljarbas. Från vänstern har utmanare som Corbyn och Sanders totalt misslyckats. Man har skanderat mot SD, och sett hur SD gått från en icke-faktor till Sveriges andra största parti.

ANNONS

Allt detta har skett demokratiskt, i system med en skalle, en röst. Det är därför även den breda vänstern flyr från klassfrågan in i minoritetskamper. Om hela samhället är genomrasistiskt, om rasismen är ett sådant hot mot liv att inget är värt något innan den ”besegras”, då har man konstruerat ett sorts politiskt undantagstillstånd, där majoriteter kan – och bör – ignoreras; de går inte att lita på, majoriteten kan bara leverera tyranni. Vad man vill bekämpa är icke-liberala majoriteter, inte rasister.

Kampen mot den egna majoritetsbefolkningen kanske framstår som ädelt i vissa naiva radikalers ögon. Men i praktiken är detta enbart en kamp mot de fattiga och utslagna, oavsett hudfärg. I George Floyd har den dygdmedvetna medelklassen hittat ett perfekt alibi för att göra det man önskat göra från början – att förneka existensen av politiska konflikter mellan dem själva och alla andra, och förvandla allting till en kamp mellan goda progressiva och onda lantisar.

ANNONS