Detta blir mitt sista alster efter sex år i olika roller på Göteborgs-Posten. Under dessa år har det partipolitiska landskapet förändrats i grunden. Forna allianser har splittrats och nya ingåtts, etablerade åsiktskorridorer rämnat och nya tillkommit, tidigare tabubelagda frågor om migration, integration och brottslighet kommit att dominera det offentliga samtalet.
Avslöjanden inom ramen för #Metoo har förändrat livet för såväl offer som förövare och Coronaviruset har försatt en hel värld i isolering och desperation.
Det är i kris som ledarskap prövas. Det är i krislägen som det blir uppenbart om den som aspirerar på makt också är beredd att axla ansvar. Ett ledarskap som inte förmår att kombinera dessa två, eller som inte förstår hur sammanflätade de är, kommer att gå vilse, bli alltmer irrelevant och arrogant, för att förr eller senare, slutligen implodera.
Sedan år 2014 heter Sveriges statsminister Stefan Löfven. När Löfven tillträde som partiordförande för Socialdemokraterna lyftes hans strategiska färdigheter och förhandlingsskicklighet fram. Inför valet år 2018 hade Löfven två mål som, åtminstone i efterhand, mer än något annat kommer att ha definierat hans maktinnehav.
För det första att till vilket pris, och oavsett politiska och ideologiska eftergifter, behålla makten. För det andra att splittra Alliansen som uppstod i syfte att utmana socialdemokratin om makten och därmed bryta den dittills rådande makthegemonin.
Sett ur detta perspektiv är Stefan Löfven en synnerligen framgångsrik statsminister. Men ur andra perspektiv är samme Löfven en av Sveriges minst framgångsrika statsministrar. Särskilt för att vara socialdemokrat. För oavsett var man befinner sig på den ideologiska skalan går det inte att blunda för att många av den forna socialdemokratins politiker var av annat, redigare, virke än dagens.
Givetvis löper maktanspråket som en röd tråd genom historien. Makten är till syvende och sist en förutsättning för förändring. Det är således inte makthungern i sig som är problematisk eller utmärkande för Löfvens svaga ledarskap. Problemet härrör snarare ur oförmågan att ta ansvar.
På område efter område, genom kris efter kris, ger statsministern sken av att händelseutvecklingen är förutbestämd, att det helt enkelt inte spelar någon roll vad regeringen gör eftersom utfallet ändå blir detsamma. Det kan bero på otur, ödet, naivitet, eller på förhållanden utanför regeringens kontroll - men aldrig någonsin tycks det bero på samma regerings val, prioriteringar eller brister. Aldrig någon självkritik, aldrig någon självreflektion.
Men det var ingen naturlag att Sverige skulle ta emot fler människor än vi kunde integrera år 2015, att vi skulle vara mer drabbade av gängvåld än andra jämförbara länder, eller att våra corona-dödstal skulle vara högre än övriga Nordens sammantaget. Alla kriser är tvärtom resultatet av beslut vars konsekvenser man kunnat förutse - om man velat.
I den bästa av världar tilldelas makten den som är villig att ta ansvar. I vissa lägen kan det innebära att man erkänner sina felbedömningar. I andra att man rentav frånsäger sig makten. Det primära är att man inser att det ena inte kan existera utan det andra.
