”I år kommer mina elever få en jullovsläxa. Nej, ingen lustfylld ”läsbingo” eller myselipys ”Läs något du gillar”. De ska få i läxa att läsa en klassiker. Jag väljer. De har över två lovveckor på sig, Herre Gud! Sen blir det förhör och diskussioner. Resultatet räknas in i betyget”, twittrade den engagerade läraren Filippa Mannerheim nyligen.
Reaktionerna, inte minst från en del föräldrar, lämpar sig bäst som installation på Konstfack. Indignationen över att en lärare uppvisade det dåliga omdömet, ursäkta ironin, att ställa krav på sina elever är faktiskt bisarr och är en central förklaring till den svenska skolans förfall.
Men reaktionerna avslöjar något om det öppna föraktet mot ansträngning och strävsamhet, liksom hur kontroversiellt det blivit att peka på den logiska kopplingen mellan insats och utfall - i varje fall när det kommer till skolan. Hur många hade reagerat om Zlatan hade twittrat om vikten av att träna - också - på jullovet?
Hur många reagerade på nämnde Zlatans uttalande på en pressträff inför Sveriges första match i EM för fyra år sedan när han bland annat talade om vikten av att: ”utvecklas, om att lära sig något nytt hela tiden, inte vara nöjd med det du är bra på. Det är det jag strävar efter alltid, att vilja bli bättre, vilja ta det till nästa nivå. /…/ Jag måste hela tiden kräva av mig själv att jag kan mer, att jag vill mer och jag skall göra mer. Det är det som det handlar om. Inte känna sig nöjd, och allt sitter i huvudet. Vill du så kan du.”? Ytterst få, sannolikt.
När det kommer till idrottsliga prestationer tycks sambandet mellan ansträngning, utveckling och resultat vara självklart för de flesta. När samma tankegods appliceras på andra sammanhang, såsom de akademiska, avfärdas de däremot snabbt som exkluderande elitism. Märkligt kan tyckas givet att läsning och bildning kan lyfta alla människor, oavsett startpunkt och slutmål - idrottsproffs blir ytterst få.
I Sverige har fokus länge legat på arbetsmarknadens behov, att utbilda för anställningsbarhet. Det är givetvis en viktig parameter i ett hållbart samhälle, men den klassiska bildningen, som man bland annat tillskansar sig genom läsning av klassiker, är minst lika viktig. I en alltmer komplex, föränderlig och digitaliserad värld kanske ännu viktigare.
Bildningen utvecklar och förfinar individen, gör henne bättre och friare. I svensk skola talas det mycket om kritiskt tänkande men mindre om att vägen till den intellektuella frigörelsen, fritänkandet, går just via bildningen. Den som är bildad har verktyg för att fråga hur och varför - och förstå innebörden av svaret. Bildningen erbjuder den kunskap som inte kan googlas fram, tänjer gränsen för det tänkta och tänkbara. Därtill skapas de gemensamma referensramar som är så behövda i en tid av splittring.
Den som tror på klassresans kraft vurmar således för gedigen (ut)bildning för alla barn. Sådan förutsätter flit, disciplin och målmedvetenhet. Tyck därför inte synd om Mannerheims elever! Synd är det däremot om alla de barn vars bokhyllor gapar tomma och vars lärare inte förstått sin kompensatoriska roll.
