Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Arbetsmarknaden borde kunna regleras med större hänsyn till olika människors förutsättningar. Bild: ADAM IHSE / TT

Anställningstrygghet behövs – men mer för vissa än för andra.

En flexiblare arbetsrätt bör ta hänsyn till arbetstagarens sårbarhet på arbetsmarknaden. Det kan inte bara handla om att underlätta för arbetsgivaren.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I veckan tillsattes den LAS-utredning som ingick som en central punkt i Januariöverenskommelsen mellan regeringen och L och C. Det är framförallt Centerpartiet som drivit på i frågan. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson hoppas dock att utredningens förslag aldrig ska bli verklighet.

På ett sätt går det att förstå henne. De problem som finns på dagens arbetsmarknad bör hellre lösas av arbetsmarknadens parter. De kan arbetsmarknadens funktionssätt bäst. När lagstiftaren går in i vad som i grunden är förhandlingsfrågor riskerar det alltid att bli trubbigt, vilket just LAS har visat.

Men man bör kanske mer se arbetsmarknadslagstiftningen som ett vapen i förhandlingarna än något absolut. LAS är redan idag dispositiv, den kan förhandlas bort. Centerns ambition ska nog också främst ses som ett sätt att sätta press på parterna, och då främst facket, att gå med på reformer, utan att lagen behöver ändras.

Turordningsreglerna är egentligen inte det största problemet för det svenska näringslivet. Det är framförallt mindre företag som kan behöva ytterligare lättnader i just de reglerna, eftersom varje anställd där har stor betydelse för företaget. Men det finns annat som är viktigare att fokusera på. Som Expressens politiska redaktör, Anna Dahlberg, påpekat borde det till exempel bli smidigare att friställa anställda som uppenbart missköter sitt jobb, något utredningen också ska titta på.

Man får inte glömma att anställningstrygghet i grunden är något positivt. Inom borgerligheten har det funnits en viss blindhet inför att anställningstrygghet för många människor, vid sidan av familj, är det mest centrala för deras välmående - trots att liberaler en gång var pådrivande för införandet av LAS. Alla lever inte i en verklighet där man byter arbete var tredje år för att öka på sin lön och karriärmöjligheter. För många 50-plussare utanför storstäderna skulle en förlust av arbete och inkomst innebära en personlig och social katastrof. Att flytta från den ort man bott och verkat i hela sitt liv är sällan ett värdigt alternativ, speciellt inte om man fortfarande har försörjningsansvar för barn som kanske är i tonåren. LAS skyddar just den här kategorin människor.

När man talar om den danska Flexicurity-modellen – sämre anställningstrygghet i utbyte mot högre ersättningar under den inledande arbetslösheten – bör man också komma ihåg att Sverige är mer än tio gånger större till ytan än grannlandet i söder. Det går att arbetspendla till Köpenhamn från nästan hela Danmark. De förutsättningarna finns inte här. Den konkreta, fysiska verkligheten spelar roll för hur reglerna kan utformas.

Därmed inte sagt att allt är bra som det är i den svenska modellen. LAS får människor som skulle må bra av att byta arbetsgivare att dra sig för det, då de därmed hamnar längst bak i kön. LAS ställer också till problem i kunskapsintensiva branscher där arbetsgivare ogärna fastanställer då en felrekrytering kan få stora konsekvenser. Som tur är så är det just där som behovet av anställningstrygghet är som minst. Välutbildade akademiker har lättast att få en ny anställning.

Anställningstryggheten borde kunna anpassas mer, inte bara till företagens storlek, utan även till bransch, utbildningsnivå på arbetskraften etc. Liksom rent av var i landet arbetsplatsen befinner sig. Kort sagt finns flera argument för att reglerna bör variera mellan olika kollektivavtal och inte i första hand regleras i lag. Men en sådan omreglering bör inte bara se till arbetsgivarnas intressen. Anställningstryggheten bör vara starkare ju svagare ställning löntagaren har på arbetsmarknaden – och vice versa. Inte tvärt om.