Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Annika Strandhäll snubblar vidare i 1930-talet

Socialförsäkringsminister, Annika Strandhälls, senaste debacle visar på vikten av bildning och historiekunskaper. Att Ungern vill få upp sitt låga barnafödande är inte nazism.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ett diplomatiskt storgräl har brutit ut mellan Sverige och Ungern, med hårda ord från ministrar och uppkallade ambassadörer. Det hela började med att vår debattglada socialförsäkringsminister, Annika Strandhäll (S), den 12 februari hävdade att Ungerns familjepolitik ”osar 1930-tal” – detta i samband med att hon länkande till en artikel från Aftonbladets ledarsida som jämförde den ungerska familjepolitiken med Nazitysklands.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Om socialdemokratiska ministrar och ledarskribenter kunnat sin historia hade vi kanske sluppit alla dessa nazireferenser i varje möjligt och omöjligt sammanhang. Men då skulle de å andra sidan gå miste om tankelinjen Kristersson-Åkesson-Orbán-Hitler som man nu försöker trumma in.

I den svenska ankdammen har vi vant oss vid detta slarv i den offentliga debatten, så till den grad att vi knappt reagerar längre. Utomlands tar man däremot anklagelser av det här slaget på allvar. Man utgår helt enkelt från att ministrar i en regering har någon slags grundläggande bildning och tyngd. Civiliserade människor använder inte lättvindigt Hitler som politiskt slagträ.

Vad går då den ungerska familjepolitiken ut på? Ungern har, liksom många andra länder i det forna öst, problem med befolkningstillväxten. Det föds för få barn. För att råda bot på det ska kvinnor som föder minst fyra barn slippa betala inkomstskatt på arbete. Familjer med minst två barn ska få hjälp att skaffa bostad. Kvinnor under 40 år som gifter sig ska också få subventionerade bostadslån.

Man kan ha olika åsikter om den här modellen. Men den har i princip ingenting med Nazityskland att göra. Att Ungerns premiärminister Viktor Orbán menat att Ungern inte ska ersätta inhemskt barnafödande med invandring är inte heller det nazism, utan rätt självklart för de flesta.

De ständiga referenserna till Nazityskland från vänsterhåll relativiserar ett av historiens värsta brott mot mänskligheten. I fallet Ungern försvårar det dessutom möjligheten att framföra befogad kritik. Orbán har i sina tal anspelat på antisemitiska tankefigurer, till exempel hur kosmopoliter fjärrstyr landets opposition, på ett sätt som på riktigt påminner om mellankrigstidens fascistiska retorik. Här finns det anledning för svenska ministrar att reagera. Men det kräver urskiljningsförmåga.

Ändå har Strandhäll en poäng som hon knappast är medveten om själv. Idén att staten ska främja barnafödandet är i hög grad en 1930-talsidé – en idé som utvecklades och genomfördes av socialdemokratin.

Makarna Myrdal (S) pläderade intensivt för den i boken ”Kris i befolkningsfrågan” (1934), just med hänvisning till demografin. Ett behovsprövat barnbidrag infördes 1937 i Sverige. Det allmänna barnbidraget tio år senare. Just satsningen på barn och bostäder utgjorde grundstommen i den folkhemspolitik som den svenska socialdemokratin byggde upp från 1930-talet och framåt. Det var S egen paradgren.

Från högerhåll tyckte man inte att staten skulle ”betala folk för att föda barn”. Men den svenska befolkningspolitiken har varit framgångsrik. Vi hör till de länder som har den högsta nativiteten i Europa. Strandhäll borde kanske bjuda in de ungerska ministrarna på ett studiebesök.