Det är på sin plats att gratulera de borgerliga till den ofrivilliga framgången. Morgan Johansson blir kvar och därmed ett av oppositionens bästa argument i valrörelsen. När Magdalena Andersson skyddar sin justitie- och inrikesminister, som misslyckats kapitalt med brottsbekämpningen, som slingrat sig, ljugit och skyllt ifrån sig, och hon dessutom hävdar att allt beslutsfattande i regeringen är kollektivt, innebär det att hela regeringen bär ansvar för Morgan Johanssons misslyckande.
Det är således hela regeringen som bör få väljarnas misstroendeförklaring i valet i höst.
Mycket har blivit klarlagt i samband med Morgangate (allting heter ju gate numera, så varför inte?). Till exempel att allt inte är taktiskt genomtänkt i en begynnande valrörelse. Varför skulle annars tre borgerliga partier göra sällskap med SD i misstroendeförklaringen och därmed riskera att ge intryck av att driva ett grälsjukt politiskt spel.
Varför skulle annars Magdalena Andersson fara ut i ett rasande avgångshot i solidaritet med en minister, som hon måste inse är en belastning. Det var varken motiverat eller ansvarsfullt att sätta regeringsmakten på spel. Regeringskrisen var hennes fel, inte Ulf Kristerssons, när hon blandade inrikespolitik med Natofrågan och hävdade att Morgan Johansson är central för den svenska Natoansökan (vilket borde göra alla vänner av Sveriges Natoansökan verkligt oroliga).
Den senaste veckorna har också uppenbarat och förtydligat en hel del annat. Som att regeringsunderlaget för Magdalena Anderssons regering är precis lika skakigt som tidigare.
Regeringen är beroende av stöd från det socialistiska Vänsterpartiet, från det principlösa Centerpartiet, som hittills vägrat att ge V inflytande, från det verklighetsfrämmande Miljöpartiet och, som lök på laxen, från den före detta vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, som i Sveriges riksdag främst tycks företräda kurdiska intressen.
Det har också blivit tydligt att Liberalerna är på gång. I Aftonbladet/Demoskops undersökning av tittarnas betyg efter TV4- debatten korades Johan Pehrson till segrare. Också i fredagens GP/Sifo väljarbarometer var han den stora vinnaren. Liberalerna ökade med 1,2 procentenheter och nådde 3,6 procents stöd. I debatterna har Johan Pehrson varit säker, slagfärdig och humoristisk. Det är uppenbart att vi nu ser en Pehrson-effekt, som kan bära Liberalerna över riksdagsspärren och kanske längre än så.
Veckorna som gick har också visat att Ebba Busch är bäst när det gäller - "i slutspelet". Hon gjorde en utmärkt och kreativ insats i TV-debatten och är på uppåtgående i väljaropinionen. Det är mer än man kan säga om Per Bolund, politikens "riddare av den sorgliga skepnaden" - sämst betyg i alla TV-debatter, lägst förtroende bland väljarna och med Miljöpartiet stadigt parkerat långt under riksdagsspärren med 2,7 procents stöd.
Den gångna veckan har också än tydligare visat Centerpartiets och Annie Lööfs bekymmer. Åsiktsmässigt står Centern närmre de borgerliga partierna men eftersom man positionerat sig i det ingenmansland som Annie Lööf kallar den breda mitten, går vägen till makt och inflytande genom Socialdemokraterna - därav flörtandet med Magdalena Andersson, i debatter, i försvarsbeslutet och i misstroendeomröstningen. För det senare belönades Annie Lööf med platsen vid statsministerns sida när det amerikanska örlogsfartyget USS Kearsarge besökte Stockholm i veckan.
Annie Lööf talade då om vikten av att "alla ledare agerar ansvarsfullt, både regering och opposition".
– Jag tror på samarbete före splittring, politiskt ledarskap före populism, sa Annie Lööf i riksdagens partiledardebatt i veckan. Att hon anser att det är hon själv som står för det goda ledarskapet och en ansvarsfull hållning behöver vi inte sväva i tvivelsmål om.
– Det krävs mer av samarbete och samsyn, sa centerledaren i TV4:s partiledardebatt och statsministern nickade leende:
– Jag tycker att Annie Lööf resonerar väldigt klokt och ansvarsfullt i det här läget. All heder åt det stora ansvar som Annie Lööf har tagit i den här komplicerade parlamentariska situationen som vi haft under hela den här mandatperioden, sa Magdalena Andersson.
Månne ett "jobberbjudande"?
I samma debatt hörde vi Annie Lööf beskylla de borgerliga partierna för att "ha kastat humanism och medmänsklighet överbord för att komma överens med SD, som är ett främlingsfientligt nationalistparti".
Men varken Annie Lööfs självpåtagna godhetsmantel eller hennes erbjudande om att vara den stora samarbetsingenjören tycks fungera, inte i TV-debatter och inte i väljaropinionen.
I TV4-debatten kom Annie Lööf näst sist, efter både Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar. I GP/Sifon landar Centern på 6,3 procent. Partiet har tappat en fjärdedel av stödet sedan valet 2018 och "läcker" väljare till både Socialdemokraterna och Moderaterna.
Statsvetarprofessorn vid Göteborgs Universitet Jonas Hinnfors kallar det pyspunka.
– Man är inte inne i något läger, säger Hinnfors som menar att "Annie Lööf måste välja om det sämsta är en regering som har Vänsterpartiets inflytande eller en regering som har Sverigedemokraternas".
Sannolikt har hon redan valt, vilket den senaste tidens agerande och uttalanden tyder på - inte minst att hon i TV4-debatten talade om "partierna på andra sidan" och avsåg de borgerliga.
Det innebär att väljarna kommer att ha ett tydligt val. Antingen ett borgerligt alternativ med partier som i de flesta viktiga frågor är överens eller en S-gruppering med två partier som inte ens kan förhandla med varandra och ett tredje som löper stor risk att åka ur riksdagen. Manegen är krattad!
