Centerns partiledare Annie Lööf driver sedan några månader tillbaka en egen Youtubekanal. Politiska kommentarer blandas med ett mer personligt innehåll. Lööf visar upp sin garderob och pratar om sitt liv som vanlig småbarnsmamma. Tanken är att locka nya väljare, framförallt yngre som befinner sig på sociala medier.
I ett nytt avsnitt bjuder hon in tittarna till ett semmeltest. Lööf smakar olika fastlagsbullar, allt från en vanlig hederlig semla till en vegansk variant till den moderna semmel-wrapen. Klippet i sig är ganska underhållande, åtminstone om man är intresserad av bakverk. Ändå fick hon kritik i kommentarsfältet. Många ansåg att det är ovärdigt en partiledare. En person som aspirerar på att leda landet ska inte tramsa runt på Youtube.
Att politiker försöker visa upp en mänskligare och mer avslappnad sida är inget nytt. Men det finns en skillnad mellan att få en inbjudan till ett lättsamt pratprogram och att själv lansera sig som youtuber. Här är det Annie Lööf själv och hennes stab som är medieproducenten. Semmeltestet är en del i Centerpartiets kommunikationsstrategi, inte en tillfällig kul grej. Det ett genomtänkt sätt att locka nya väljare. Ett nytt sätt att bedriva politik på.
”Höhö”-rastret som ligger över allt innehåll är ett sätt att få Annie Lööf att framstå som genuin. En politiker som berättar om personliga upplevelser ur privatlivet, testar säsongens semlor eller dansar på appen Tiktok, som V:s Linda Snecker, gör det för att försöka framstå som äkta. Det är ett sätt att stärka känslan av att den här politikern är på riktigt och kan spänna av, som vem som helst. Det blir en kontrast till den politiska debattens regisserade ställningstaganden.
Väljarna har vant sig vid att politiken handlar om spelteori och taktiska utspel. Det dagliga snacket är som en skiva som hakat upp sig. Morgan Johansson säger att M och SD är ”som tvillingar” för att skrämma L att inte lämna Januariavtalet. Peter Hultqvist säger om SD att man inte kan ”sminka en gris”. Jimmie Åkesson anklagar S för låg retorik. Kallade Hultqvist SD för grisar eller var det ett talesätt? Får man kalla någon för gris?
Alla anklagar varandra för att bete sig som Trump, och så går det runt, runt. Det blir ett skådespel där alla har sina repliker.
Det är inte konstigt att förtroendet för de politiska partierna började sjunka under 2010-talet (SVT valu 2018). Bland unga uppger nästan hälften att de tror att politikerna inte kan lösa samhällsproblemen i Sverige (SvD 19/4 2017).
För att vinna förtroende krävs därför något mer. Ju mer politiken uppfattas som ett cyniskt spel, desto större blir behovet från politikerna att visa sig mänskliga och äkta. Det blir en signal: ”Den där personen som står och rabblar upp klyschor som vi alla hört förut och trötta anklagelser mot motståndarna, det är inte mitt genuina jag. Det är mitt politiker-jag, en person jag måste spela för att det politiska maskineriet ska rulla på. Men här har ni mitt riktiga jag, en kul person som slappnar av i soffan och delar ut betyg till årets semlor.”
Frågan är väl bara om väljarna låter sig nöja med politiker som är, eller framställer sig som, genuina privat. Eller om de inte ändå vill ha någon som står för något genuint även i sakpolitiken.
