Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Annie Lööf (C) framför partiets nygamla logga som presenterades i fredags.  Bild: Claudio Bresciani/TT
Annie Lööf (C) framför partiets nygamla logga som presenterades i fredags. Bild: Claudio Bresciani/TT

Håkan Boström: Annie Lööf representerar inte mitten i svensk politik

Centerns position som mittenparti bygger på att partiet kan samarbeta åt bägge håll. Det är en möjlighet C håller på att spela bort. Rent sakpolitiskt står dessutom Annie Lööfs parti långt från Medelsvenssons åsikter.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under fredagen presenterade Centern sin framtidsstrategi. Partiet har stegvis lämnat borgerligheten och definierar sig nu som en ”självständig kraft i mitten”. Det är lite paradoxalt. Centerns förmenta mittenposition bygger helt och hållet på att partiet anses kunna samarbeta åt bägge håll och alltså kan välja sida.

Det är en inte helt uppdaterad analys. C lever på gamla borgerliga meriter. Annie Lööfs budskap är tydligt. Centern kommer på intet sätt vilja ha med SD att göra – varken direkt eller indirekt. I praktiken innebär det att dörren högerut är stängd. SD-samarbete är nämligen en nödvändig förutsättning för varje framtida borgerlig regering. Annars räcker inte mandaten till.

Man kan alltså fråga sig hur länge till Centern kommer betraktas som ett mittenparti. Partiets enda chans att behålla den positionen är egentligen att utifrån en vågmästarposition tvinga socialdemokrater och moderater att samarbeta – mot deras vilja. Ett sådant S-M-samarbete vore onekligen bättre för landet än att Centern regerar inom det rödgröna blocket, ändå är det högst osäkert om Centern i längden orkar ta strid för en lösning som de större partierna inte vill ha.

I praktiken måste C vara beredd att driva frågan till nyval. Skeptikerna ser det mest som ett sätt att – ännu en gång – slå blå dunster i ögonen på borgerliga väljare inför valet. Att Annie Lööf till sist sätter sig och budgetförhandlar med Vänsterpartiet, något hon måste göra om Centern ska ingå i eller stödja en S-regering efter valet.

Men ideologiskt är väl ändå Centern ett pålitligt borgerligt parti, kanske någon invänder, som därför bör placeras i mitten? Det kan diskuteras. Centern har på många sätt blivit ett extremt parti som går i otakt med övriga borgerligheten. Under två decennier har partiet satsat på att byta ut sin väljarbas och bli stort bland ung, urban medelklass i storstäderna – i synnerhet i Stockholm. Det har gått hand i hand med partiets allt mer uttalade nyliberala profil.

Centern har i flera år varit pådrivande för privatiseringar i välfärden och för en stor invandring. Att partiets idéprogramgrupp 2013 presenterade ett förslag om att tillåta bland annat månggifte, var ett uttryck för de radikala idéer som präglat partiet. En skrivbordsliberalism så långt ifrån Torbjörn Fälldins gamla jordnära frihetlighet man kan komma.

SOM-institutets senaste attitydundersökning visar tydligt hur svenska folket idag står i motsatt hörn i förhållande till Centerpartiet. En stram migrationspolitik och krafttag mot brottsligheten står högst på väljarnas agenda. Det är en inställning som stärkts kraftigt på senare år.

Väljarna har också fått en kraftigt mer negativ inställning till privatiseringar i välfärden. Väljarna står helt enkelt till vänster i ekonomiska frågor och till höger i värderingsfrågor jämfört med de som har makten – och i synnerhet jämfört med dagens Centerparti. Annie Lööf är bara en mittenpolitiker utifrån den synvinkel som är etablissemangets egen. Faktum är att C inte värderas högst av väljarna i någon enda sakfråga.

Ändå ska det sägas att det går hyfsat bra för Centern i opinionen – och självförtroendet verkar vara på topp hos Annie Lööf. Det är egentligen ingen motsättning i det. Lööf är ingen utslätad mittenpolitiker. Hon är tvärtom mycket tydlig, och det uppskattas av en del av väljarkåren som inte följer huvudfåran.

Så Centern har faktiskt goda möjligheter att göra ett riktigt bra val nästa år. Självförtroendet ska inte underskattas som framgångsfaktor. C, V och SD är riksdagens tydligaste partier och de tjänar alla tre på att markera mot varandra.

Långsiktigt ser det dock mörkare ut. Partiets ekonomiska politik kommer få stryka på foten ju mer fastlåst C blir i vänsterburen. Kvar blir en allt fluffigare livsstilsliberalism, allt sämre förankring hos partiets gamla gräsrötter och ett allt större beroende av trendkänsliga storstadsväljare.