Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

Peter Hjörne: Annie Lööf – återkomsten

Centerledaren har gjort Sverigedemokraterna till politikens mitt. Själv har hon kedjat fast sitt parti vid S-samarbetet.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Anhängarna av januariavtalet är glada. Deras härförare Annie Lööf är tillbaka efter föräldraledigheten. Gladast verkar Dagens Nyheter vara: "Välkommen tillbaka, Annie Lööf", utropar Susanne Nyström, på DN:s ledarsida. Centerledaren uppträder också i en jätteintervju i tidningens lördagsmagasin (personlig och fin, skall i rättvisans namn tilläggas) och DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg utsåg Annie Lööf till "svensk politiks mittpunkt", "en av svensk politiks skickligaste partiledare" och en "ideologisk och passionerad liberal". Aftonbladets politiska kommentator Lena Melin tror att Annie Lööf "kan kicka igång politiken". Lööf vet, enligt Melin, "hur man visar klorna och när hon gör det så de vässade."

Förväntningarna från JÖK- och S-håll är sannerligen högt ställda!

Ett annat sätt att se på Annie Lööfs och Centerns roll är att de genom sitt agerande vid regeringsbildningen faktiskt gjorde Sverigedemokraterna, inte sig själva, till "svensk politiks mittpunkt", när de gjorde upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet för att till varje pris hålla borta Sverigedemokraterna från allt inflytande. Istället för att vara med och bilda en alliansregering gav Jan Björklund och Annie Lööf Socialdemokraterna och Miljöpartiet fyra nya år i regeringsställning - en vänsterregering, inte en liberal ministär!

Det helt förutsägbara resultatet av januariöverenskommelsen var att Sverigedemokraterna stärktes och före pandemin konkurrerade med den kraftigt försvagade socialdemokratin om förstaplatsen i opinionen. Liberalerna marginaliserades ytterligare och har sedan januariöverenskommelsen levt strax över eller under riksdagsspärren, i sällskap med Miljöpartiet. Centern frammarsch bland väljarna stannade av och partiet ligger nu en bit under valresultatet.

Partiernas möjligheter att rycka fram i ett val har också förändrats avsevärt. I den senaste SOM-rapporten från statsvetarna vid Göteborgs Universitet skriver professorn Henrik Oscarsson om "partiernas sympatikapital":

"Den tydligaste förändringen mellan 2017 och 2019 är Kristdemokraternas klart starkare ställning i andrahandsopinionen", skriver Oscarsson. (Andrahandsopinionen visar vilket parti väljarna tycker näst bäst om.) KD är tillsammans med Moderaterna och Socialdemokraterna det mest populära andrahandsalternativet. Centerpartiet har tappat rejält som andrahandsval bland de forna allianskollegornas väljare - mest dramatiskt bland M-sympatisörer, från 35 till 11 procent.

Henrik Oscarsson har också räknat fram vad han kallar partiernas "maximala elektorala potential" (MEP). Han summerar helt enkelt "andelen väljare som har ett parti som första preferens med andelen väljare som har partiet som andrapreferens." Det blir en tydlig indikation på ett partis möjliga framgångar.

Socialdemokraterna har den största potentialen med 40 procent följt av Moderaterna med 34 procent. Tredjeplatsen delas av KD, SD och C med runt 25 procent.

Inget av detta borde förvåna någon. C och L gick till val som allianspartier men valde i slutändan att göra upp med och släppa fram Socialdemokraterna och Miljöpartiet. För många sympatisörer och potentiella väljare är detta inget annat än ett svek.

Resultatet blev alltså en vänsterregering låst av Miljöpartiet, ett Liberalerna "i brygga" och ett opinionsmässigt stagnerat Centerparti med kraftigt försämrad "elektoral potential" - varken särdeles skickligt eller "passionerat liberalt".

I DN-intervjun står emellertid Annie Lööf fast:

– Centerpartiet har inte ändrat sig. Vi kommer inte samarbeta med ett främlingsfientligt parti, säger hon.

Hon menar dock att skulden är Moderaternas, som "valt väg".

– Moderaterna har tyvärr gått ut och sagt att de vill lägga statens finanser i händerna på ett främlingsfientligt populistparti. Jag tycker att det är djupt anmärkningsvärt och jag känner en stor sorg i det, menar hon.

Vi är nog fler som känner sorg, men snarare över att Centern och Annie Lööf, med sitt ställningstagande, så hårt har kedjat sig vid S och MP och därmed kan hjälpa Socialdemokraterna till ytterligare en regeringsperiod.

Moderaterna kommer givetvis inte att "lägga statens finanser i händerna" på Sverigedemokraterna. Det är en grav överdrift.

Däremot är Ulf Kristersson, inför nästa val, "beredd att i konkreta frågor samarbeta med alla partier som vill ha en ny regering".

Ulf Kristersson har i olika intervjuer kritiserat SD-fixeringen och beröringsskräcken.

– Det finns säkert desperata människor inte minst i socialdemokratin som vill att ännu ett val bara skall handla om vilka man inte skall prata med. Det står dem fritt att tycka det, jag ser inte politik på det sättet, sa Kristersson i en intervju i Svenska Dagbladet i somras a propos att han öppnat för budgetsamtal med SD.

I en senare intervju i DN sa han:

– Det är inte mer komplicerat än att i de frågor vi tycker lika kan vi diskutera oss fram till lösningar som alla kan ställa upp på. Men i en regering vill han inte se SD. Där är kärnan M och KD med dörren öppen för Liberalerna. Av helt naturliga skäl räknar han dock bort Centern som tycks ha satt sig självmant i "S-buren".

Under det senaste halvåret har moderatledaren klivit fram som den ledande oppositionsrösten i fråga efter fråga. SOM-siffrorna visar också att det är Moderaterna som har den största väljarpotentialen - 10 procentenheter större än Sverigedemokraternas potential. Det bådar gott för Ulf Kristerssons övergripande och tydliga mål, att bilda en borgerlig regering "grundad på liberala och konservativa värderingar".