På morgonen den 24 november förra året valdes Magdalena Andersson till Sveriges första kvinnliga statsminister. Ett historiskt ögonblick som kunde ha börjat bättre. För redan samma dag tvingades hon lämna in sin avskedsansökan. Miljöpartiet lämnade regeringen efter att oppositionens budget gått igenom. Sex dagar senare kunde dock Andersson väljas på nytt, som ledare för en socialdemokratisk enpartiregering.
Statsminister Stefan Löfvens beslut att avgå ett år före valet var både oväntat och snillrikt. Löfven hade med tiden kommit att förknippas med regeringens alla misslyckanden, dess naivitet och handlingsförlamning. Magdalena Andersson gav Socialdemokraterna en nytändning.
Hennes förtroendesiffror har legat märkbart högre än oppositionsledaren Ulf Kristerssons under hela året. Det snöpliga avhoppet från Miljöpartiets sida skulle också visa bli en vinstlott för S. Nu kunde man fritt låtsas som att den impopulära MP-politiken slängts ut genom fönstret för gott – trots att den säkerligen återkommit med full kraft vid en rödgrön valvinst.
Socialdemokraterna gjorde under omständigheterna ett bra val. Det är en bedrift att gå fram när man sitter i regeringsställning. Ytterst få partier klarar att ta sig över 30 procent i dagens europeiska partilandskap. Svenska S är ett ovanligt dominant maktparti. Man måste söka sig utanför Västeuropa för att hitta något motsvarande i länder med proportionella valsystem.
Framgången räckte dock inte hela vägen. S förlorade regeringsmakten. Magdalena Andersson lyckades aldrig bli vald till landets första kvinnliga statsminister av svenska folket.
Frågan är hur Andersson nu kommer klara rollen som oppositionsledare. Socialdemokraterna är erkänt sämre i opposition. Att inneha makten är det som håller ihop partiet. Därför kunde S den senaste mandatperioden sälja ut sin egen politik och ändå inte tappa stöd i slutänden. Vid sidan av kritiken mot vinster i välfärden, som hade urvattnats rejält i kompromisser med Centern, var det svårt att förstå vad S egentligen ville i valrörelsen. Men partiet lever på budskapet om trygghet, att man tar hand om landet snarare än hur.
Som statsminister kunde Magdalena Andersson leva på auran av ”grå byråkrat” och expert, lite som Anders Borg under Alliansregeringens år. Hon lämnade in Sveriges NATO-ansökan och upprepade gärna att hon höll med moderatledaren Ulf Kristersson i viktiga frågor.
Som oppositionsledare kommer Andersson tvingas vara mer konfrontativ, vilket inte är till hennes fördel. När hon på onsdagskvällen erkände sig besegrad kunde hon exempelvis inte låta bli att frammana bilden av att regeringsskiftet kunde leda till ”hot, hat och våldsamheter”. Cynismer av det slaget minskar inte direkt konfliktnivån i samhället och bidrar i sig till rädsla.
Förhoppningsvis kan Andersson som oppositionsledare lyssna lite mindre på sina spin-doktorer och ägna oppositionsrollen åt konstruktiv kritik i stället – varför inte inom det fält hon kan bäst – samhällsekonomin. Det är trots allt där de viktiga politiska avgörandena lär stå de kommande åren.
