Idéer förändrar världen. Det är en vanlig föreställning, och en vanlig slogan från företag, intresseorganisationer och tankesmedjor. Till stor del är det sant. Idén att spruta in en liten, liten mängd av ett virus eller en bakterie för att få immunsystemet att reagera och på så vis skapa immunitet är en sådan revolutionerande idé. En annan är att låta små metallföremål symbolisera värde så att handeln sker smidigare än när varorna byts mot varandra. En tredje riktigt bra idé var att börja odla och äta potatis i Sverige.
Även politiska idéer har gjort det bättre för oss människor. Som mänskliga rättigheter och idén att det är bäst att besluta om viktiga saker gemensamt i form av demokratiska omröstningar. Dessa idéers positiva effekter kan egentligen inte underskattas. På samma sätt har dåliga idéer, som kommunism, orsakat lidande för miljontals människor.
Men det finns också en övertro på idéers påverkan, att världens utveckling hänger på att de goda idéerna får maximalt inflytande. Många liberaler fastnar i den fällan och tänker sig att bara man genom sina genomtänkta argument övertygar tillräckligt många, så kommer världen att foga sig efter idéerna och därmed bli bättre. Nutidens vänster tänker sig ofta också en strid mellan bra idéer, som jämlikhet och antirasism, och dåliga idéer, som kvinnohat och främlingsfientlighet. Genom enträget arbete för de goda idéerna kommer världen till slut att bli som den borde vara. Men allt låter sig inte fogas i en sådan här värderingsskala.
Ju mindre konkreta, materiella problem man har, desto mer kan man bry sig om striderna i idéernas värld. Ju rikare ett samhälle blir, desto mindre blir hoten från sådant som svält, sjukdomar och fattigdom. De flesta i Sverige gick fram till nyligen inte runt och oroade sig över att det skulle vara slut på mat i affärerna eller att de skulle bli allvarligt sjuka. Då kunde vi bråka om genusdagis i stället. I ett välmående och relativt problemfritt samhälle kan man lägga all kraft på att bekämpa fiender på idéplanet, som kapitalismen, patriarkatet, vithetsnormen, det vänsterliberala etablissemanget eller vad man nu föredrar.
Vi i Sverige verkar också vara experter på detta. Till och med när vi har problem som är ytterst konkreta och som alla kan enas om, som gängvåldet, hamnar diskussionen lätt på ett moraliskt plan där skuld ska utkrävas och det tävlas om vem som har minst naiv världsbild. Samma sak är det med en annan stor politisk fråga, klimatkrisen, där begrepp som skam och skuld är centrala.
Ofta är det intressant med de där metanivåerna. Men vissa företeelser går inte riktigt att placera in i mönstret. Vissa saker existerar bara, utan att de motiveras av varken ondska eller godhet. Coronaviruset tillhör den här kategorin. Viruset sprids inte av ren illvilja, det är ju knappt ett levande ting, och oavsett hur lögnaktigt Kina är har landet knappast satt igång pandemin med flit.
Ändå är det lätt att trilla dit och tolka virusets framfart, som ju orsakar så mycket olycka, utifrån moraliska parametrar. ”… pandemin kan lika gärna beskrivas som en kris för slutenhet och inskränkt nationalism”, skriver exempelvis Patrik Kronqvist i Expressen. Länderna i Europa reagerar nu inte i solidaritet, utan med inskränkthet, menar han. Inskränktheten har hjälpt viruset på traven, och om folk slutade vara inskränka och i stället värnade ”öppenhet”, skulle vi kunna få ett globalt svar på pandemin. Bättre värderingar behövs mot corona.
Men ibland är människors motiv varken goda eller onda. Ibland styrs vi av andra instinkter, som att överleva. Anledningen till att Europas ledare främst ser till sina egna befolkningar är nog inte att de motiveras av en inskränkt nationalism, utan att de i mer eller mindre panik ser dödstalen stiga, och vill göra något åt det fort som tusan. Det kanske är en dålig strategi, men tycker man det är det får man nog förklara varför den är det, rent praktiskt. För ovanlighetens stund har moralisterna inte så mycket att komma med.
