Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: JESSICA GOW

Karin Pihl: Allt handlar inte om ambition och lathet

Vi föds med olika kognitiva förmågor. En övertro på att den enskildes insatser är avgörande för var man hamnar i livet kan rättfärdiga ett ojämlikt samhälle.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Maria Gunther, vetenskapsredaktör på DN och doktor i partikelfysik, skulle skriva en bok om intelligens fick hon höra att hon var modig. Forskning om människans kognitiva förmåga är ett minfält, förstod hon när hon började göra research till boken Smart - Vad vetenskapen säger om intelligens (Albert Bonniers förlag).

Intelligensforskningen har historiskt präglats av en inte oansenlig del forskningsfusk, och använts för att motivera en rad obehagliga politiska ståndpunkter och kränkningar av människor. Att skriva om intelligens är därför ingen enkel uppgift.

Själva ordet intelligens är också laddat. Innan Gunther började skriva om intelligens hade hon inställningen att ett IQ-test bevisar hur bra någon är på just ett IQ-test och inte så mycket mer. Men det visade sig inte stämma. Seriösa IQ-tester är ett bra sätt att mäta generell intelligens, som handlar om en persons förmåga att tänka abstrakt, lösa problem, lära sig nya saker snabbt och förstå komplexitet.

Det finns högintelligenta personer som tror på de galnaste konspirationsteorierna. Att ha hög IQ är inte en garanti för att fatta rationella beslut, eller att man per automatik är kreativ. Men det är uppenbarligen så att vi besitter olika kognitiva förmågor, och att dessa, enligt aktuell forskning, i stort sett är medfödda. Det finns faktorer som kan påverka. Om modern har näringsbrist under graviditeten kan det påverka barnets IQ negativt. Utbildning har också visat sig höja IQ-nivån i en grupp. Men till största del är intelligensen genetiskt förutbestämd.

Att vi människor föds med olika förutsättningar är nedslående – vi vill ju så gärna att alla ska födas med samma chanser, och att det bara ska vara den egna ambitionen och de sociala omständigheterna som avgör. Men så är det inte, och det måste vi hantera, i enlighet med våra värderingar.

Ett problem med diskussionerna om intelligens är att många har dragit slutsatsen att ett konstaterande om sakernas tillstånd, som att människor föds med olika kognitiva förmågor, också behöver innebära en politisk hållning som rangordnar människor. Men man kan inte härleda ett "bör" ur ett "är".

Att tro att alla individer föds lika och att skillnader bara beror på lathet och ambition kan faktiskt också rättfärdiga ett ojämlikt samhälle. Då kan vi säga till den arbetslösa att hon bara ska vidareutbilda sig till programmerare för där finns det jobb. Om hon misslyckas är det hennes eget fel. Eller att de som arbetar i yrken som inte kräver en högskoleutbildning kan ha taskiga arbetsvillkor, för ”de kan väl bara göra högskoleprovet om de är missnöjda”.

Men om vi i stället erkänner att möjligheten att påverka sina medfödda kognitiva förmågor inte är oändlig bör vi i stället dra slutsatsen att samhället måste vara hyfsat jämlikt. Den enskildes ambition spelar så klart stor roll - inte minst vad vi faktiskt gör med de förmågor som vi fötts med. Den enskilde kan dock inte påverka allt.

Att alla människor har samma människovärde är en moralisk uppfattning. Den kräver inte att vi alla måste vara likadana för att vara giltig.