Det är nog få borgerliga väljare som tycker att det är viktigare att minska antalet kommunala bolag än att arbeta mot utanförskap och parallellsamhällen. Därför begår alliansen ett misstag när den avslår Framtidskoncernens hemställan om att med Gårdsten som förebild få bilda två nya i bostadsbolag, i Tynnered och Biskopsgården.
Väljarna kommer uppfatta det som att alliansen plötsligt vänder från sin tidigare politik. Det är ju alliansen som har satt det ”ambitiösa” målet att redan till år 2025 få bort alla stadsdelar från polisens lista över särskilt utsatta områden. Och det är alliansen som i sin budget har gett kommunala bostadsbolaget AB Framtiden uppdraget att implementera erfarenheterna från Gårdstensbostäder i andra utsatta områden.
Gårdstensmodellen bygger på lokal förankring, decentraliserad styrning och geografisk koncentration. Om man i stället arbetar genom samverkan mellan flera olika bolag eller fjärrstyr arbetet från ett huvudkontor i någon annan stadsdel är det inte längre Gårdstensmodellen.
De föreslagna områdena Tynnered med Frölunda Torg samt Biskopsgården är i dag uppdelade på två respektive tre av Framtidens dotterbolag. Det är här koncernen har sina största lägenhetsbestånd, och det är här några av de svåraste problemen finns. Framtidens förslag att bilda två nya lokala bolag är helt i linje med uppdraget från budgeten att använda erfarenheterna från Gårdsten. Varför hindra förvaltningen när den jobbar enligt budget?
I kommunstyrelsen angav alliansen som skäl att två nya bolag skulle krocka med målet om att minska antalet kommunala bolag. Det må vara sant. Men vilket av målen väger egentligen tyngst? Göteborg har stora problem med gängkriminalitet, religiös extremism och kriminella klaner. De utsatta områdena är den gemensamma grogrunden för dessa fenomen. Gårdstensmodellen är ett av få verktyg som visat sig fungera. Ytterligare två kommunala bolag borde därför vara ett litet omak i sammanhanget.
Alliansen avslår inte bara Framtidens hemställan. Den vill också att bolaget ”riktar fokus på ombildningar och blandade upplåtelseformer”. Det är förvisso bra med fler bostadsrätter och en mer blandad bebyggelse. Men det utesluter inte att arbeta aktivt med den stora allmännytta Göteborg de facto har. Att försöka locka bostadsköpare innan man tagit itu med trygghet och trivsel kan visa sig svårt.
Man kan förstås hysa tveksamheter inför Gårdstensmodellen. Kritik framkommer bland annat i remissvaren från Stadshus AB som påpekar att modellen med ett bolag för varje särskilt utsatt område kan vara svår att upprätthålla när områden förändras. Men det är inte till sådan kritik som alliansen hänvisar, utan till mer ideologiska skäl.
Många väljare håller förstås med om att Göteborg har för många kommunala bolag och för få bostadsrätter och småhus. Men de håller knappast med om att det ska stå i vägen för att jobba med Gårdstensmodellen i Tynnered och Biskopsgården. Intrycket som fastnar är att när en fråga blir komplicerad retirerar alliansen till tryggheten i gamla talepunkter. Den går i opposition på sig själv.
