Det är ingen hemlighet att det finns ett problem med bristande språkkunskaper inom äldreomsorgspersonalen i Sverige. I en enkät från fackföreningen Kommunal som besvarades av skyddsombud svarade 73 procent av de tillfrågade att språkförbistring är ett allvarligt arbetsmiljöproblem. Det leder till oro bland de äldre och stress hos personalen.
Sverigedemokraterna har motionerat om att det ska införas ett språkkrav för nyanställda inom äldreomsorgen i Göteborg. Även Socialdemokraterna ställer sig positiva, men lägger till att de vill ha ett "språklyft" för befintlig personal. Demokraterna bifaller delar av både SD och S-motionerna.
Miljöpartiet motsätter sig överhuvudtaget språkkrav. Trots att det idag, på pappret, redan finns. "Vi kan inte riskera att lämpliga individer inte vågar söka arbete hos Göteborgs stad" hävdar de. I konsekvensens namn borde de förstås motionera om att det befintliga språkkravet tas bort.
Förvaltningarna som agerar remissinstanser har, i likhet med allianspartierna (M, L, C och KD) i sitt svar, nobbat förslagen från SD, Demokraterna och S. Svaret de ger är att det redan framgår att samtliga medarbetare ska behärska svenska språket i tal och skrift. Vidare står i tjänsteutlåtandet att det på Göteborgs stads "intranät finns introduktionsutbildningar riktade till personal inom hemtjänsten och på äldreboenden".
Det finns alltså inget problem! Men det gör det ju ändå. Och det är här det skär sig: Allianspolitikerna, och tjänsteutlåtandet som de lutar sig mot, instämmer att språk är viktigt men vill inte ställa några skarpare krav. De erkänner att det finns problem med bristande språkkunskaper inom äldrevården. Samtidigt väljer de helt att strunta i problemet att språkkravet inte efterföljs vid nyanställningar. De föreslår ingen alternativ lösning.
Allianspartiernas svar på motionen är faktiskt en studie i politik som absurd konstinstallation. Det ska inte vara möjligt att anställas om man inte kan tillräckligt god svenska. Men det sker ändå. Vilket är ett problem. Men det erkänner inte Alliansen. Man vill inte göra något åt det eftersom det inte ska vara möjligt för problemet att existera. Det står ju i riktlinjerna att personalen ska prata god svenska, och då finns det inte heller något behov av några åtgärder. Så går resonemanget.
Det är som att Alliansen, mellan raderna, förstår att det språkkrav som redan finns inte är vatten värt. Varför de i sitt svar ägnar större delen åt att inskärpa att de befintliga anställda minsann kan vidareutbilda sig. Det blir en sorts mörk men högst ofrivillig humor i det hela.
Lär dig svenska på jobbet, är budskapet således från stadens styrande koalition. Men i det här fallet är faktiskt språket en oskiljbar del av själva arbetet. Att möta äldre i deras hem kräver en god kommunikativ förmåga. Det är avgörande för att arbetet ska kunna utföras tryggt, korrekt och på ett för brukaren tillfredsställande sätt. I sin tur kräver det att man kommer till arbetsplatsen med goda svenskkunskaper.
Alltså: Den stora bristen är att man inte följer sin egen rekommendation om språkligt grundkrav. Detta har S, SD och D insett och är därför eniga om behovet av ett skarpare krav. Man kan givetvis diskutera exakt hur ett sådant krav ska utformas på ett smart och inte alltför överbyråkratiskt vis. Men tydligt är att det behövs.
Axel Josefsson (M), kommunstyrelsens ordförande, skriver på Twitter att "M i Göteborg är för språkkrav inom äldreomsorgen och det finns redan. Bästa sättet att testa kunskaper i svenska är i det personliga mötet i en anställningsintervju. Vi behöver inte mer byråkrati."
Det finns ett problem. Vilket även Josefsson håller med om. Ett som uppenbarligen inte löses med befintliga kravspecifikationer. Men Josefssons lösning på problemet är att inte göra någonting. För alla lösningar finns redan, hävdar han. Det hänger inte ihop. Ska det verkligen behöva påpekas för kommunstyrelsens ordförande?
