Under de senaste fem åren har fem gånger så många skottskadats i svenska storstäder som i våra nordiska grannländers huvudstäder tillsammans. Sedan år 2011 har 122 skjutningar ägt rum i Köpenhamn. I Göteborg uppges siffran vara dubbelt så hög. Bara den senaste månaden har minst fem olika skjutningar och en granatattack ägt rum här. SVT Nyheters siffror bör tas på allra största allvar, trenden är tydlig och behovet av åtgärder som stoppar de eskalerande gängrelaterade våldsdåden akut.
På frågan varför det skjuts mer i Sverige än i våra grannländer svarar Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, att ingen riktigt vet eftersom någon genomgående analys av situationen inte genomförts. Men Sarnecki har en egen teori, vars slutsats jag delar: ”Jag tror snarare att vi har en mycket sämre social situation här. Det vi ser nu är resultatet av ett misslyckande som sträcker sig tjugo år tillbaka när de här unga killarna som nu skjuter växte upp.” (SVT 2/11). Sverige håller på att bli ett alltmer uppdelat land, med parallella samhällen i samhället.
I en läsvärd kolumn i DN påpekar Nathan Shachar att Sverige står inför ett vägval (29/10). I flera artiklar har jag under de senaste fem åren skissat på hur dessa vägval ser ut, vilka långsiktiga och kortsiktiga effekter respektive val ger, vilka intressekonflikter som uppstår. Det har jag gjort av omtanke om landet som lärde mig räkna att fem myror är fler än fyra elefanter.
Jag har sällan känt sådan uppgivenhet som i dag. Det Sverige min familj sökte sin tillflykt till för 26 år sedan finns i mångt och mycket inte kvar. Förtroendet för politiker, institutioner och medmänniskor naggas ständigt i kanten. Det är med stor sorg som jag skriver detta. Det som nu inträffar är ett enormt svek, mot den som levt här i många generationer liksom mot den som kom hit i går.
Den svenska flatheten och oförmågan att integrera har varit den främsta näringen till framväxten och cementeringen av ett alltmer etnifierat parallellsamhälle. På område efter område blir effekterna uppenbara: sysselsättningsgapet mellan utrikes- och inrikesfödda, sjunkande skolresultat, bostadssegregation, bidragsberoende, växande brottslighet i redan utsatta bostadsområden.
I dag kretsar mycket av debatten kring flyktingmottagandets kostnader, vilket är relevant. Men den riktigt svåra utmaningen kommer först i nästa steg. Om det är som Sarnecki påstår, att vi i dag skördar resultatet av 20 års misslyckande, måste vi våga fråga oss varför ingen agerade när problemen var mindre och hur vi förhindrar att de växer sig ännu större?