Under andra halvåret av år 1989 beräknades drygt 20 000 personer söka asyl i Sverige. Mot slutet av året tydde mycket på att siffran skulle stiga till 29 000. Under den hösten hade 5 000 turkbulgarer anlänt till Sverige. Flyktingförläggningarna hade snabbt blivit överfulla varför myndigheterna sett sig nödgade att börja erbjuda människor inkvartering i husvagnar, båtar och tält.
Det ansvariga statsrådet på den tiden hette Maj-Lis Lööw (S). I riksdagen anförde hon: ”Ökningen av antalet asylsökande i Sverige har föranletts av flera samverkande faktorer; den snabba handläggningen av asylansökningar, bra mottagning i kommunerna och en generös lagstiftning. Detta har gjort det naturligt för många att söka asyl i Sverige i stället för i andra länder i Europa. Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.” (protokoll 1989/90:46).
Hur hanterades då denna situation av dåvarande ansvariga politiker? Kanske låter Luciabeslutet bekant? Den socialdemokratiska regeringen Carlsson fattade den 13 december år 1989 ett för Sveriges del ovanligt beslut. En specialparagraf infördes i utlänningslagen som innebar att asyl bara skulle tilldelas den som definierades som flykting enligt FN:s konvention eller den med ”särskilt starka skyddsbehov”. Reglerna skulle också tillämpas på människor, med undantag för vissa barnfamiljer, som redan befann sig i Sverige i väntan på beslut. Den borgerliga regeringen Bildt upphävde Luciabeslutet år 1991.
Av Migrationsverkets senaste prognoser framgår att Sverige nu räknar med att i år ta emot uppemot 190 000 flyktingar, kanske något färre under 2016. Enligt myndighetens beräkningar kommer kostnaderna för mottagandet att ligga på omkring 270 miljarder kronor fram till år 2019.
Vid regeringens presskonferens under torsdagen, jag har tappat räkningen vilken i ordningen, konstaterade finansminister Magdalena Andersson (S) och migrationsminister Morgan Johansson (S) att dagens situation inte är hållbar i längden. ”Frågan är ju om det här fortsätter månad efter månad, var går då den gränsen?”, förklarade Johansson.
Notera att sittande socialdemokratiska statsråd, liksom Maj-Lis Lööw på sin tid, talar om gränser för kapaciteten. Det är en viktig insikt som drabbat regeringen och som många av oss, som velat problematisera volymfrågan under en längre tid, fått mycket kritik för.
Men migrationen, liksom många andra moraliska dilemman som exempelvis de som rör abort, innebär gränsdragningar. Utifrån moraliska, religiösa, i vissa fall medicinska, teknologiska, ekonomiska eller rättighetsfilosofiska perspektiv kan man argumentera för en rad olika hållningar. Man kan vara för fri invandring och fri abort, mot invandring och abort, eller så kan man vara för en reglering. Sverige har fri abort, men bara fram till vecka 22 liksom vi har reglerad invandring vilket innebär att bara den som uppfyller vissa kriterier har rätt att vara här.
Att inta den tredje, reglerade positionen innebär inte att man är emot ”människors lika värde” eller ”kvinnans rätt till sin egen kropp”, däremot innebär det att det kan finnas flera principer att beakta och ställa mot varandra.
Det är glädjande att mantrat om att ”vi har klarat det här förut, vi kommer att klara det igen” börjat övergå i ett försök till ansvarstagande. Sanningen är att vi inte har klarat det förut, för situationen har aldrig varit i närheten av den uppkomna.
Emellertid blev det inget nytt Luciabeslut under fredagen. I den 21-punkts långa överenskommelsen mellan regeringen och allianspartierna ingår bland annat en tvingande lag för kommuner att ta emot flyktingar, tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) under tre år (barnfamiljer, kvotflyktingar och ensamkommande barn undantas), en begäran till EU-kommissionen om att i likhet med länder som Grekland och Italien få inkluderas i omfördelningen av de asylsökande. Därutöver är partierna ense om utvidgat RUT-avdrag, utvidgade försörjningskrav vid anhöriginvandring, ett tillfälligt tillskott på 10 miljarder till kommunerna samt att antalet kvotflyktingar ska ökas till 5 000 personer.
Överenskommelsen är ett första viktigt steg mot en EU-harmonisering på migrationsområdet. Men i realiteten riskerar förslagen att bli tandlösa och signaleffekten att utebli, särskilt om Tyskland skulle välja att strama upp sin politik. Att kommunerna kommer att tvingas att ta emot asylsökande skapar nämligen inte de 45 000 boendeplatser som Migrationsverket menat kan komma att saknas redan till jul. Också den volymkontrollerande åtgärden TUT riskerar att urvattnas om inte undantagen liksom möjligheten till familjeåterförening, som enligt experterna är en av de mer centrala aspekterna vid val av destination, stramas upp.
Som första steg är överenskommelsen politiskt viktig, men det blir alltmer uppenbart att Socialdemokraterna behöver göra sig av med Miljöpartiet och tillsammans med Moderaterna hitta en lösning som garanterar en långsiktigt värdig och fungerande flyktingpolitik. Det har faktiskt gjorts tidigare.
