Tonläget är högt från flera miljöorganisationer efter att riksdagen vill begränsa deras rätt att gå till domstol. Representanter från Naturskyddsföreningen, Greenpeace och WWF skriver på SvD Debatt (13/8) att de är ”djupt oroade”. Civilsamhällets demokratiska utrymme håller på att begränsas.
”Viktiga delar av rättssamhället” riskerar att sättas ur spel, larmar samma företrädare i en tidigare debattartikel (3/8). De lyfter också varnande exempel utomlands, där miljöorganisationer förbjuds och medlemmar trakasseras. I vissa fall är risken stor att till och med mördas, skriver artikelförfattarna.
Det låter onekligen som en oroväckande utveckling, men i verkligheten är Sverige knappast på väg mot en sådan demokratisk farozon.
Vad som faktiskt har skett är att en majoritet av riksdagspartierna, M, KD, C, L och SD, vill se över implementeringen av Århuskonventionen. Konventionen syftar till att säkra allmänhetens rättigheter kring beslut som påverkar miljön. Den stipulerar att allmänheten har rätt till information, att delta i beslutsprocesser och att söka rättslig prövning. Det är det sistnämnda som har vållat problem.
Efter att ha skrivit under Århuskonventionen år 1998 gav Sverige genom miljöbalken vissa miljöorganisationer rätt att överklaga beslut – även om de inte var sakägare. Det innebär alltså ett privilegium som andra organisationer, eller privatpersoner, inte har. Som huvudregel får man annars bara begära domstolsprövning för beslut som man själv påverkas av.
På så vis är det, om något, miljöorganisationernas rätt till prövning som satt en grundläggande princip inom rättssamhället ur spel. Det innebär inte att prövningsrätten bör avskaffas. Miljöförstöring kan orsaka skada även utanför den direkta omgivningen. Därför kan det vara rimligt att miljöorganisationer ser till allmänhetens intresse.
Då är det dock viktigt att miljöorganisationerna faktiskt kan sägas representera allmänheten. Så är det tyvärr inte längre. Från att en organisation behövde ha minst 2 000 medlemmar för att få prövningsrätt, krävs det numer bara 100 medlemmar. Det betyder att också små aktivistgrupper kan överklaga beslut, oavsett var i landet de fattas.
Sådana aktivistgrupper behöver inte alls ha en representativ syn på miljöpåverkan. Snarare är de nästan garanterade att ha en betydligt mer radikal inställning än folk i allmänhet. Det är också detta problem som riksdagsmajoriteten vill lösa.
Att miljöorganisationer vill värna sin särställning i miljöfrågor är visserligen förståeligt. Men det betyder inte att begränsningar av den skulle vara en demokratifara. Jämförelserna med förföljelser och mord utomlands gör inte miljön i Sverige någon nytta, utan förminskar endast de umbäranden som miljökämpar i andra länder genomlider.
Allmänhetens främsta företrädare i Sverige är inte enskilda organisationer utan våra folkvalda. Men dagens regler för rättsprövning låter aktivister frustrera demokratiskt fattade beslut. Därför har riksdagsmajoriteten rätt i att prövningen bör begränsas.
