Tre saker kommer behöva utvärderas i Sverige när smittspridningen väl är över: Vilka preventiva åtgärder borde man ha vidtagit och i vilket skede? Var tillgången på test och antalet provtagningar av misstänkt smitta på den nivå som krävdes för att identifiera, spåra och förekomma smittspridning? Var kommunikationen med befolkningen tillräckligt bra?
Om vi håller dessa tre frågor vid liv, besvarar dem och drar lärdomar så kommer Sverige som land i framtiden vara ett par erfarenheter rikare. Och framförallt, vi kommer att vara bättre förberedda på kommande epidemier.
Erfarenheter av detta slag byggdes upp i Sverige under krigsåren 1939 till 1945 och följde med under kalla kriget. Sverige som nation visste vad beredskap innebar i praktiken och den insikten levde genom de personer som upplevt oroligheter i omvärlden. Kanske har vi sedan kalla kriget slut blivit något bekväma.
För det första: Alltsedan det svenska civilförsvaret monterades ned under början av 2000-talet har Sverige saknat en krisberedskap av den skala som vi hade under hela efterkrigstiden. I dagsläget saknas det exempelvis ordentliga lager av smittskyddsutrustning av olika slag, för att inte tala om livsmedels- och drivmedelslager . I Italien har bristen på medicinsk utrustning och skyddskläder varit smärtsamt kännbar för både sjukvårdspersonal och patienter. Vi får se om vi straffas lika hårt för den bristande beredskapen som italienarna.
För det andra. Greppet att begränsa antalet provtagningar av de som potentiellt är smittade skiljer sig markant från tillvägagångssättet i Kina och Sydkorea - som nu framgångsrikt hämmat smittspridningen. I Region Stockholm meddelade man under onsdagen att provtagningen begränsas till riskgrupper och dem som är inlagda på sjukhus med Coronaliknande symptom. Detta för att primärt skydda andra patienter på sjukhuset. De som har symptom som påminner om Coronaviruset men inte vårdas på sjukhus kommer inte att provtas. Budskapet gäller alldeles oavsett om man har varit i ett riskområde eller haft kontakt med någon som varit där.
Logiken bakom den massiva mängden smittprov som genomförts i Sydkorea, även på asymtomatiska personer, är att det därför blir enklare att spåra potentiella smittade, hålla dem isolerade och förekomma ytterligare spridning. Detta går på tvärs med taktiken som Region Stockholm nu använder sig av. Det kan givetvis vara så att man medvetet har valt en radikalt annorlunda taktik för att förhindra smittspridning. Eller så är beslutet grundat i att man helt enkelt saknar medel och material för att genomföra en så omfattande provtagning som ägt rum i Sydkorea. Oavsett vad svaret är på den frågan så kommer vi snart ha facit på om det var ett bra beslut eller inte.
För det tredje. En uppenbar brist är att Folkhälsomyndigheten alltjämt inte kommunicerar med befolkningen via geografiskt avgränsade SMS. Så kallade "Viktigt meddelande till allmänheten" (VMA) kan kommuniceras via telefoner. Den kanalen, i kombination med Radio och TV borde kunna nå ett stort antal personer i Sverige. Just nu sköts majoriteten av kommunikation via presskonferenser, hemsidor och mediekanaler. Det är givetvis bra men nackdelen är att informationen främst når de som aktivt letar efter den. VMA via telefoner är svårt att undvika, vare sig man vill eller inte.
Ska man få befolkningen att frivilligt anpassa sig till karantänåtgärder behöver informationen gå ut tidigt och upprepas. Skälet till detta är inte att skapa panik utan för att få en så heltäckande medvetenhet som möjligt. Erfarenheter från Sydkorea lär oss att tydlig och upprepad kommunikation till befolkningen är nyckeln till minskad smittspridning. Anser man från myndighetshåll att den form av kommunikation som använts har fått det genomslag man väntade sig?
Dessa frågor ställs inte för att anklaga någon. Men vi behöver dra lärdomar av misstag och vara bättre förberedda i framtiden. Våra myndigheter gör vad de kan med de medel de har till sitt förfogande.
Tyvärr florerar det just nu mycket raljant kritik mot svenska myndigheter som varken är konstruktiv eller bidrar till en samhällelig anda av uppslutning. Dessutom har det förekommit politisering av krisen. Det är inte läge för det nu. Lyckligtvis har både Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) lagt sådana trivialiteter åt sidan för att samarbeta med regeringen.
Givetvis ska man kunna ifrågasätta myndigheternas åtgärder och föreslå alternativa lösningar. Men en rejäl utvärdering av vad som gjordes, vad som hade kunnat göras, får vänta. Efterkloka kan vi vara senare. Detta är inte tiden för gnabb och bråk utan för solidaritet och gemensamt ansvarstagande. Samtliga i Sverige har just nu möjlighet att bidra till att minska smittspridningen.
