Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Även ungdomar kan känna sig ensamma

Unga som festar måste skärpa sig, enligt statsministern. Det har han rätt i. Men vi kan inte låtsas som att det inte är en uppoffring.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

GP:s sportreporter Andreas Johnsson har gjort succé på Twitter. I en serie bilder tagna med självutlösare tolkar han Stefan Löfvens uppmaning att bara umgås med personer i sitt eget hushåll: Han äter korv, i köket, ensam. Han sitter i soffan, ensam, tittar på tv, ensam. Han kikar ut genom fönstret.

Bilderna blev så populära att han fick ställa upp i en intervju med TV4. Till sina följare meddelar han att han ville driva med sig själv och att han mår fint.

Fotona fångade något många kan relatera till. Tidigare under hösten skickade studenten Linus Wahlberg en uppmaning till Anders Tegnell att tillbringa resten av året ensam: ”I media pekas vi ut som storbovarna… men vi har ingen schemalagd social interaktion som studenter”, sa han i en intervju med Expressen (20/10). ”Vi bor på 14–18 kvadrat. Vi har ingen att komma hem att umgås med. Vi är helt själva”.

Vad skönt att coronan ändå kom under våren, sa folk i mars. Då kan man ändå börja umgås ute. Under sommaren gick det fint. Picknick på gräset. Smittan började gå ner. Det kändes som att det började ta slut, bli lite mer som vanligt.

Sedan kom hösten och kurvorna började peka uppåt igen. Restriktionerna hårdnade: Umgås bara med personer i ditt eget hushåll. Fira bara jul med dem du bor med.

Men vad ska man göra om man inte bor tillsammans med någon?

Nu är det november. Solen går ner klockan fyra på eftermiddagen. Utemöblerna är inplockade. Snart kommer snön.

Under coronan har krönika efter krönika skrivits – särskilt i utländska tidningar, i länder som haft total nedstängning – om hur man står ut med att umgås med sin sambo, sina barn och sin hund dygnet runt. Sitt i ett eget rum och arbeta. Gå på promenad utan sällskap. Försök att få lite egentid!

Allt detta är enkelt för den som bor ensam. När alla fester, fikor, seminarier, möten och middagar är inställda är egentid det enda man har. Den ensamme störs inte av barnskrik eller av någon partner som knattrar på tangenterna i rummet bredvid. När man bor allena hör man andra saker. Klockans tickande, kylskåpets brummande, ventilationssystemet. Den totala ensamhetens ljud, som den samboende inte hör, och som Stefan Löfven garanterat inte hör när han skäller på ungdomarna under sina webbsända presskonferenser.

Vissa tycker om att få vara i fred. Men för många blir tystnaden outhärdlig. Hjärnan mår inte bra av att undvika sociala kontakter under en alltför lång tid. Stresshormonerna ökar. Att vara ensam för länge innebar livsfara för urtidsmänniskan. Våra hjärnor har inte utvecklats särskilt sedan dess.

I våras uppmanades vi att tänka på våra äldre, träffas utomhus och värna sjuttoplussarnas psykiska hälsa. Telefoninitiativ startades av seniorföreningar. Civilsamhället visade sig från sin bästa sida. Det fanns en förståelse för att detta kan bli tufft för många.

Nu ska alla leva isolerat, men empatin är som bortblåst. ”Skärp er!”, ryter statsministern till landets 25-åringar. Det är slutfestat!

De flesta av alla unga som får corona blir inte allvarligt sjuka. Men det spelar ingen roll eftersom man kan smitta någon som drabbas hårt. Man har en plikt att skydda andra. De yngre står för en stor del av smittspridningen, och statsministern har rätt. De borde skärpa sig.

Men vi måste sluta låtsas som att det inte är en uppoffring.