Moderaterna har svårt att attrahera kvinnor och storstadsbor, enligt ett reportage i GP (21/5). Orsaken skulle brist på "god ton" och att det blivit ”lite fult” att rösta M efter att de inlett samarbete med SD, enligt olika lokala företrädare tidningens reporter talat med.
Det är en populär åsikt bland dem som ogillar det nya regeringssamarbetet. Frågan är hur stor täckning den har i verkligheten. Moderaterna backade med 0,74 procentenheter i det senaste riksdagsvalet – från 19,84 till 19,10 procent – en ganska marginell förändring får man säga. I Göteborgs kommun rörde det sig om ett tapp på 1,38 procentenheter.
Hur gick då väljarströmmarna? Enligt SVT:s vallokalsundersökning, som baserar sig på rikssiffror, tappade Moderaterna i första hand väljare till Sverigedemokraterna. Detsamma hände i valet 2018. Sverigedemokraterna var också det parti som flest kvinnor bytte till av dem som röstade M 2018 men på ett annat parti i valet 2022. SD ökade nämligen sitt stöd bland kvinnor med en hel tredjedel i det senaste riksdagsvalet. Tidöpartierna ökade faktiskt sitt sammanlagda stöd bland kvinnor jämfört med valet innan. Inte lika kraftigt som bland ungdomar och unga vuxna, men ändå.
När man sedan talar om stad-land-dimensionen i Sverige bör man komma ihåg att det framför allt är Stockholm som sticker ut. I Stockholms kommun backade Moderaterna dubbelt så mycket som i Göteborg och fyra gånger mer än i landet som helhet. Över lag gick Tidöpartierna betydligt sämre i Stockholms kommun än någon annanstans. Medan regeringskoalitionen gick fram i riket som helhet tappade partierna sammantaget 4,66 procentenheter i Stockholms kommun.
Även om det svider för en del göteborgare att erkänna det så går det inte att komma ifrån att Stockholm och Göteborg är väldigt olika städer. Det finns betydligt mycket mer ekonomiskt och kulturellt kapital samlat i Stockholm. På gott och ont bör tilläggas. Ingenstans är möjligheten att avgränsa sig från ”vanligt folks” bekymmer större än innanför tullarna.
Att större städer är mer livsstilsliberala är inte konstigt. Det här mönstret återfinns i hela västvärlden. Det är dock mer en fråga om identitet än någon genomtänkt moralfilosofi. Sverige har snarast ”släpat efter” i den här utvecklingen, inte minst på grund av den starka organisatoriska kopplingen mellan Socialdemokraterna och LO och att vårt land faktiskt är väldigt glesbefolkat med relativt små städer. Det räcker med att komma ut i kranskommunerna så blir tendensen inte alls lika tydlig.
Den här regeringen kom inte till makten för att främja innerstaden. Den adresserade i stället folkflertalets bekymmer. Att det inte gillas av alla i samhällets finrum ligger i sakens natur. Den som utmanar rådande ordning får räkna med negativ publicitet och motstånd. Det finns dock ingen anledning att skämmas över att vilja skapa trygga gator, stabil energiförsörjning eller sänkta levnadsomkostnader. God moral handlar om resultat, inte om att putsa på en vacker fasad.
Med det sagt är det självklart så att regeringen inte kan slå sig till ro. Politiken måste förklaras och breddas. Ordning är en förutsättning för frihet för fler än några få. Men varken ordning eller socialt ansvarstagande måste vara S-märkt och även stadsbor vill att saker ska fungera.
Att skapa en mer kunskapsinriktad skola borde vara en lågt hängande frukt. Att verkligen förbättra sjukvården och äldreomsorgen och få fler i arbete är också angeläget. Oppositionen vill få regeringen på defensiven. I stället bör den fortsätta att ta strid mot rådande maktstrukturer och prioritera i statens utgifter. Det ger kanske inte så många fina röster, men de ”fula” är faktiskt lika mycket värda.
