Korankravallerna under vårens påskhelg blottade hur splittrat det svenska samhället är i dag. Pöbeln och våldet visade att det i flera socialt utsatta bostadsområden saknas respekt för ordningsmakten och vår grundlagsstadgade yttrande- och demonstrationsfrihet.
Denna brist på respekt har Liberalerna och partiledaren Johan Pehrson valt att benämna ”separatism”. Pehrson vill se krafttag mot de krafter som försöker slå sönder tilliten och gemenskapen i det svenska samhället. Partiet har därför blickat mot Frankrike för inspiration och vill nu importera president Macrons strategi för att motverka så kallad islamistisk separatism.
I Frankrike har separatism kommit att bli Macronadministrationens sätt att beskriva politisk-religiösa krafter vars värderingar står i strid med den franska republikens och som bidrar till etnoreligiös segregation i utsatta områden och framväxten av våldsbejakande extremism. Macron har därför föreslagit ett batteri av åtgärder för att motverka dessa krafter.
Hittills har det franska parlamentet bland annat klubbat igenom begränsning av hemskolning, krav på skattefinansierade föreningar att underteckna demokratiska avsiktsförklaringar, förbud mot utländska stater att skicka avlönade imamer till Frankrike, tydligare reglering av utländsk finansiering av samfund, förbud mot vårdpersonal att utföra oskuldskontroller av flickor och utökade möjligheter till att upplösa extremistiska organisationer.
Allt detta förespråkar inte Liberalerna. Att ge staten legala verktyg att upplösa organisationer eller tvinga föreningar att underteckna avsikts- eller lojalitetsförklaringar av olika slag bör man vara försiktig med i en liberal demokrati. Men vad Liberalerna än så länge presenterat är goda steg i rätt riktning för att motverka det partiet kallar för separatism.
Liberalerna vill bland annat stoppa religiösa friskolor. Flera exempel, däribland i Göteborg med Vetenskapsskolan och Römosseskolan, ger L glasklara skäl till varför det inte bör vara tillåtet för vem som helst att öppna och driva skolor. Det är skolor som tillåtit könsuppdelning i klassrummen och låtit extremister vara verksamma i lokalerna. Dessutom bidrar sådana skolor till fortsatt segregation hos vissa invandrargrupper. Ansatsen är välkommen, även om ett totalförbud är ett allt för trubbigt instrument.
Liberalerna har sedan tidigare också föreslagit begränsning av utländsk finansiering av religiösa församlingar. Runt om i landet finns exempel på moskéer som finansierats av stiftelser eller myndigheter i länder som Turkiet, Qatar och Saudiarabien. Därutöver önskar partiet mer kontroll och uppföljning av bidrag till civilsamhället. Det är en bra början, men L måste våga gå längre än så.
Det finns skäl att ifrågasätta utländska stater som skickar iväg avlönade imamer till religiösa församlingar i Sverige. Är det verkligen rimligt att exempelvis den auktoritära Erdoganregimen tillåts avlöna imamer i så kallade Diyanetmoskéer i Sverige? Nästa regering bör därför stoppa imamer som skickas hit från antidemokratiska eller auktoritära regimer.
Att åter skärpa demokrativillkoren för civilsamhället, och tillsynen av sådana villkor, är välkommet. Men Liberalerna bör också föreslå skärpta krav på transparens inom föreningslivet. Alldeles för många av de etniska och religiösa föreningarna som i dag tilldelas skattepengar saknar nämligen hemsidor eller kommunicerar inte på svenska i sina officiella kanaler.
Exemplen är många. Det kan vara en turkisk förening som endast kommunicerar på turkiska. Ett islamiskt samfund som endast uppdaterar sin hemsida på arabiska. Sådan kommunikation försvårar för det övriga samhället att få insyn i verksamheter som faktiskt finansieras av hårt arbetande skattebetalare. Bidragen är ju dessutom i de flesta fallen behäftade med vissa kriterier och villkor vars efterlevnad allmänheten givetvis bör ha möjlighet att kontrollera. Det är förmodligen också ett av de främsta skälen till varför det är så svårt för lokala tjänstemän och politiker att genomskåda antidemokratiska föreningar som fiskar efter skattepengar. Utöver skärpta demokrativillkor bör en ny regering därför föreslå att bidrag till föreningslivet ska villkoras med tydliga språk- och transparenskrav.
Liberalerna har identifierat ett riktigt problem. Nu krävs bara att politiken följer efter.
