Det finns en koppling mellan Sverige och Warszawa som få tänker på. Utanför museet för de polska judarnas historia finns ett stort monument över gettoupprorets hjältar. Det avtäcktes i april 1948, alltså fem år efter revolten. Delar av minnesmärket består av svensk granit eller basalt från Hunnebostrand i Bohuslän. Stenblocken var ursprungligen beställda av Tredje Riket men när krigslyckan vände 1943 pausades leveranserna. Efter kriget fanns tiotusentals block lagrade i Sverige. När svensk-judiska organisationer nåddes av nyheten att ett äreminne skulle uppstå i Warszawa köpte de åtskilliga stenplattor. På sätt och vis är det en av historiens ironier att svensk sten som var ämnad till Hitlers grandiosa byggprojekt efter slutsegern återfinns i ett monument som hedrar gettorevoltens offer och kämpar.
Marken som monumentet och museet står på hade från hösten 1940 utgjort centrala delar i gettot som nazityskarna etablerade i Warszawa. Förhållandena var miserabla och tiotusentals dog av svält, sjukdomar och misshandel. Sommaren 1942 uppgick invånarantalet till knappt 350 000 och nästa steg i nazityskarnas utrotningskampanj förverkligades. I en storaktion transporterades en kvarts miljon till förintelselägret Treblinka och gasades ihjäl. Tusentals dödades inne i gettot, andra gömde sig eller flydde. En officiell arbetsstyrka på cirka 35 000 skonades.
Det var nu två motståndsgrupper uppstod: Judiska kamporganisationen (ŻOB) och Judiska militära unionen (ŻZW). Vapen köptes på den svarta marknaden och smugglades in. Samtidigt uppmanades gettots befolkning att förbereda gömställen.
Första gången som en tysk patrull besköts var i januari 1943 när antalet arbetare skulle reduceras. Tyska befälhavare förstod att kommande insatser krävde starkare truppstyrkor. Även de judiska kampgrupperna intensifierade sina förberedelser. Den polska motståndsrörelsen som tidigare förhållit sig avvaktande till judiska förfrågningar om vapenhjälp blev mer tillmötesgående. Pistoler, gevär, handgranater och sprängmedel lämnades över.
Nästa gång tyska SS- och polistrupper gick in i gettot tidigt på morgonen den 19 april möttes de därför av ett väpnat motstånd som överraskade dem. Tyska avdelningar tvingades att retirera på grund av de judiska kämparnas eldöverfall från fönster, balkonger och hustak. Under tiden hade merparten invånare gömt sig.
Bakslaget förargade den högsta tyska SS- och polisledningen. Befälet för operationen gick över till SS-generalen Jürgen Stroop. Han tilldelades fler soldater och tyngre utrustning såsom pansarfordon och artilleri. Trots att judiska motståndsmän och -kvinnor lyckades hejda även dagens andra tyska framstöt var utgången given. Ammunitionen förbrukades snabbt och tyskarna hade övertag avseende utbildning, manskap och resurser. Två polska stödattacker genomfördes också, men de slogs tillbaka. Efter den 23 april tvingades decimerade judiska stridsgrupper ner i bunkrar.
Under tiden demolerades hus efter hus av Stroops stormtrupper i jakten på gömställen. Dagligen dödades eller infångades tusentals judar. De som togs levande transporterades antingen till Treblinka eller till koncentrationslägret Majdanek.
Den 8 maj upptäcktes ŻOB:s ledningsbunker på Miła-gatan. Vissa civila valde att gå ut medan andra mötte döden nere i underjorden tillsammans med flera ŻOB-kämpar som begick självmord. En av dem var ledaren Mordechai Anielewicz. Några lyckades att fly ut genom kloakerna. Flera ŻZW-soldater intog nya stridsställningar utanför gettot men de nedkämpades i början på maj.
SS-generalen Stroop och hans styrkor, som inte hastat fram, avslutade aktionen den 16 maj genom att spränga Warszawas magnifika synagoga. Till priset av försumbara förluster hade man mördat och fångat in över 50 000 judar. Stroop hängdes för sina förbrytelser i Warszawas centralfängelse 1954.
Det judiska väpnade och civila motståndet i gettot 1943 ska ses som en symbolisk strid om rätten att få leva men framför allt som en kamp om det människovärde som tagits ifrån dem. På gettots slagfält fick de uppleva några ögonblick av frihet. I förlängningen var revolten också ett slags protest mot omvärldens likgiltighet inför det judiska folkets fruktansvärda öde.
Arvet efter gettokämparna omhuldades i Israel som utropades 1948 och omedelbart tvingades strida för sin överlevnad. Det ”viktiga är att minnet av vår kamp kommer att bevaras” yttrade en av gettokampens ledare den 18 april 1943. Hans ord har definitivt besannats.
