"Denna till synes självklara funktionalitet, att bara behöva mata in uppgifter en gång, efterfrågas av många men är i praktiken en stor utmaning.”
Kanslisvenskan i “Effektiv vård” (SOU 2016:2) är slående koncis. Detsamma kan tyvärr inte sägas om föremålet för kritiken: patientjournalerna.
En stor del av min arbetstid ägnas åt att läsa och skriva mängder av text. Informationen i en lång journal riskerar att upprepas som i viskleken, förvanskas i anteckning efter anteckning tills ingen riktigt vet vad som har hänt. Originalkällor bör därför efterforskas. Tyvärr kan de vara svåra att finna. Det moderna läkaryrket liknar på sätt och vis en historikers, och ibland känns arkiven vi gräver i lika outsinliga.
När jag är färdig med att scrolla och klicka runt på datorn träffar jag patienten. Själva patientmötet är vanligtvis det minst tidskrävande momentet. Sedan följer det mest utdragna: att själv dokumentera.
Jag börjar med att diktera min stora journalanteckning. I bland finns en snabbfunktion där man kan föra över gammal information, men på min nuvarande arbetsplats får jag inte använda den. Inte heller får jag skriva själv, trots att det går betydligt fortare att plita ner text för en läkare som är flinkare bakom tangentbordet än med diktafonen.
Jag måste manuellt prata in allt. Jag är nämligen inte utbildad i regionens skrivregler. Att jag är något så när bekant med svenska språkregler och lägger ner dyrbara läkarminuter på att korrigera de värsta särskrivningarna och stavfelen tycks dock inte vara ett bekymmer.
I diktafonen läser jag också in labbsvar och läkemedel. Dessa finns visserligen på andra ställen i journalen, men de grafiska modulerna är inte särskilt användarvänliga, så det underlättar för alla med förtydligande i fritext.
Sedan skriver jag röntgenremissen. Radiologen har ett eget journalsystem, och jag måste därför upprepa mycket av det jag nyss dokumenterat. Svaret måste jag sen kopiera till den riktiga journalen.
Innan patienten kan läggas in på sjukhuset skriver jag en inläggningsanteckning, en sammanfattning av min stora journalanteckning. Sjuksköterskorna på avdelningen har nämligen inte möjlighet att lyssna på diktat.
Om patienten ska opereras, går jag in i ytterligare ett system och operationsanmäler. Där är jag tvungen att återigen knappa in en del uppgifter. Jag gör en preliminär anestesibedömning, trots att en riktig anestesiläkare senare gör ett bättre utlåtande. Logiken lyder: Fel bedömning är rätt, men ingen bedömning är fel. Ingen förstår poängen.
Jag har arbetat i tre journalsystem, och med lite variationer ser processen ungefär likadan ut. Det här är dessutom en beskrivning av en inläggning från akuten till vårdavdelning på samma klinik. Sker det en överföring, särskilt från en annan region, blir allt givetvis betydligt mer komplicerat.
Enligt utredaren Göran Stiernstedt är 70 procent av allt som skrivs i en journal rena upprepningar. Hur kan vi tillåta något så ineffektivt? Sjukvårdens makthavare verkar sova på saken. Mig håller den vaken om journätterna.
