Coronakrisen är långt ifrån över och debatten om den lär oss mycket om svensk samtid. Vi har bland annat påmints om det till synes omättliga behovet av att gnälla på Sverige.
Många diskussioner om virusets härjningar präglas av övertygelsen om Sveriges och svenskarnas enorma töntighet. Vår mesighet, dumhet, naivitet, rädsla för att säga ifrån, oförmåga att fatta beslut. Mesiga, svaga töntsverige! Ungefär så brukar det låta. Och inte bara om coronakrisen, utan i mängder av debatter.
Ja, alltså, inte hos svenska folket. De älskar Sverige. I en studie av Pew Research Center 2018 uppgav 85 procent av svenskarna att de är stolta över sitt land. Visserligen lite lägre än övriga Norden, men på snittet för de 15 länder man undersökt.
Men på ledarsidor, i politiska debatter och – värst av allt – i sociala medier låter det annorlunda. Där glider kritik mot svenska myndigheter och politiker allt oftare över till hån av svenska folket. Utöver att det är obehagligt saknar det i regel helt stöd i verkligheten.
Tonläget varierar. Peter Wolodarski menar att den svenska coronahanteringens ”godtrohet och velande” bekräftar ”nationella stereotyper”, medan Kent Ekeroth beskriver Sverige som ett ”fullständigt dårhus” och att ”ett vekare, mesigare, passivare och mer korkat land får man leta efter”. Men andemeningen är den samma: det är något fel på Sverige och svenskarna
Jag tror det går djupare än bara missnöje med politiken. Vi har ett skrå av politiker, debattörer, skribenter och allmänna tyckare där många känner att Sverige är lite pinsamt. De skäms lite. Och det är djupt osunt.
Minns ni Björn Söder och sillamackan? Hans gamla blogginlägg om när han besökte Malmöfestivalen och surnade till över att det bara fanns utländsk mat, och hur sprudlande glad han blev när han till slut hittade ett stånd som sålde sillamackor?
Då minns ni säkert också allt hån han fick motta. Förstås de vanliga rasistanklagelserna, men kanske allra mest hån. Hur ofattbart töntig han framställdes, hur idiotisk, hur löjlig. För att han ville äta traditionell svensk mat på en festival i Sverige.
Motsvarande situation är svår att tänka sig i andra länder. En amerikansk politiker som hånas för att han är stolt över sitt lands kultur? En norsk? Dansk? Italiensk? Kanske är gnället på Sverige sorgligt nog det svenskaste vi har.
Men vadå, det är ju bara mat, invänder någon. Men det handlar inte bara om mat. Det handlar till exempel om den oändligt krystade diskussionen om det ens finns svenska värderingar.
Och det handlar om det vi ser i corona-debatten: att det blivit normalt att påstå att svenskar är idioter och töntar, bara för att de är svenskar. Om en blindhet för allt det positiva som finns i den svenska samhällsstrukturen och i de värderingar som är typiskt svenska.
Ett osmakligt folkförakt mot människor som värdesätter svenska traditioner – och till exempel blir glada av sillamackor – har övergått i oförmåga att förstå Sverige.
För om man inte vill se bärande drag i det svenska värderingsklimatet – vår pragmatism, vårt lågmälda faktafokus, vår tillit till varandra och staten, vår samförståndsanda, vår rationalitet – då har man inte förstått mycket av det land vi lever i.
Hur coronakrisen kommer sluta vet ingen. Då denna text skrivs syns några ljuspunkter, men kanske kommer viruset ändå att förinta oss. Men en sak är säker: om det sker kommer det inte bero på att svenskarna är töntar.
