Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Är det rimligt att nyanlända får gå före i bostadskön?

Att merparten av de nyanlända kan hitta en bostad efter bara några år i Sverige är en naiv tanke. Det är svårt för alla, inflyttade såväl som infödda. Miljöpartiets förmenta humanism lär inte få fler anhängare.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I förra veckan presenterade Miljöpartiet i Göteborg ett i mångas ögon kontroversiellt förslag. De vill att 2700 nyanlända, som egentligen förväntas flytta ur sina lägenheter under de kommande två åren, i stället ska få permanenta förstahandskontrakt.

Det är under rådande omständigheter inte nödvändigtvis ett dumt förslag. Det ligger någonting i det MP:s andre viceordförande i fastighetsnämnden, Emmali Jansson säger om saken: “Rent krasst för kommunens ekonomi så tror jag det skulle vara en bättre lösning.”

Alternativet, att dessa 2700, varav de flesta förmodligen har små möjligheter att själv skaffa annan bostad, får sina kontrakt avslutade, riskerar i förlängningen att bli dyrare för samhället genom de andra sociala insatser som då kommer att krävas.

Förslaget och bakgrunden till det får dock sägas vara ett sorgligt kvitto på miljöpartistisk migrationspolitik. Med storslagna humanitära ambitioner möjliggjordes invandring till ett samhälle där alla trösklar innanför ytterdörren är rejält höga. De flesta i min bekantskapskrets som inte tagit sig igenom gymnasiet med godkända betyg har fått kämpa under lång tid för att ens hjälpligt etablera sig på bostads- och arbetsmarknad. Detta trots att de har förhållandevis god förankring, inte minst hyfsade svenskkunskaper.

Nyanlända som tilldelats så kallade genomgångslägenheter har fyra år på sig att skaffa egen bostad, vilket innebär att de måste lyckas betydligt snabbare än en genomsnittlig infödd bostadssökande. Ingen beslutsfattande politiker med minsta hum om hur svensk bostadsmarknad fungerar kan någonsin ha trott att ett sådant upplägg skulle fungera, om de ens funderat kring det.

Det kan alldeles säkert vara så att förstahandskontrakt blir den minst dåliga lösningen just här, men vad blir konsekvenserna av ett sådant beslut? Emmali Jansson får frågan hur man förklarar för andra grupper som väntar på bostad att de nyanlända bör få förtur till förstahandskontrakt.

“Det här är människor som flytt från krig” är hennes svar, hon problematiserar det inte mer än så. Och det kanske räcker som motivering för henne, men knappast för alla de som drabbas när politiken, på ett ovanligt konkret sätt, ställer grupper mot varandra.

Bostadssökande utan förtur står inför långa köer, som kan bli ännu längre sedan de flesta privata fastighetsägarna lämnat bostadsförmedlingen Boplats. Sannolikt är att de som upplever sig missgynnade röstar för att driva politiken i en annan riktning, i rak motsats till Miljöpartiets förmenta humanism.

Den hittills förda politiken är ett haveri och bidrar endast till att sprida bilden av nyanlända som orättvist gynnade. Förhoppningsvis blir dagens situation ett varnande exempel på att det inte räcker att mena väl om man inte alls funderat på hur de goda intentionerna ska fungera i praktiken.

Men innan vi eventuellt når några lösningar kommer många, invandrare såväl som infödda svenskar, kanske i synnerhet de som står längst ifrån bostads- och arbetsmarknad, att hamna i kläm.