Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

SVT-programledarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo.  Bild: Henrik Montgomery/TT
SVT-programledarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo. Bild: Henrik Montgomery/TT

Håkan Boström: Är det journalisters uppgift att störta Trump?

Dagens Nyheter har den senaste veckan riktat stark kritik mot SVT för att vara för inlyssnande och opartiska i sin rapportering. Men är det verkligen journalistikens uppgift att slå fast sanningar om världen och ta ställning?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Dagens Nyheter har den senaste veckan gått till hårt angrepp mot Sveriges Television. DN:s Johan Croneman skåpade ut Anna Hedenmos timslånga intervju med SD-toppen Mattias Karlsson i SVT-programmet Min sanning som ett ”haveri” (DN 12/1). Hedenmo hade inte ställt tillräckligt kritiska frågor, hävdade han. Nu var dock inte detta något utfrågningsprogram utan tänkt som ett mer personligt samtal. Ofta kan den typen av mjuka samtal avslöja mer om en makthavare än konfrontativ skjutjärnsjournalistik – även om sådan självfallet också har sin plats.

Annorlunda lät det när den tidigare S-ministern Annika Strandhäll intervjuades av Hedenmo i samma program i december. Då skrev Croneman – under rubriken ”Annika Strandhälls mänskliga framtoning gör sig väldigt bra i tv” – en rent devot hyllningstext till S-politikern och klagade över att Hedenmo överhuvudtaget ställt frågor om Strandhälls provocerande ton på Twitter (DN 8/12).

Större tyngd har i så fall den kritik som DN:s chefredaktör, Peter Wolodarski, framfört mot SVT för att de förhållit sig alltför opartiska gentemot Trump (DN 18/12). Wolodarski menar att SVT tenderar att jämställa lögner och sanningar när man exempelvis låter Trump-supportrar komma till tals och delge sin världsbild.

SVT:s programdirektör Jan Helin tillbakavisar anklagelserna och menar att SVT varit noga med att påpeka att Trumps påståenden om valfusk saknar stöd i de utredningar som gjorts (SVT 14/1).

I grunden finns här en fråga om vad journalistik bör vara och framförallt vad Public Service-journalistik är för något. Givetvis ska nyhetsjournalistik vara saklig, balanserad och ställa skarpa, pålästa frågor till olika parter och intervjupersoner. Men Public Services uppdrag är inte att vara ”objektiva”, utan just opartiska. Föreställningen om journalistiken som ”sanningssägare” leder lätt fel. Ingen behärskar hela sanningen om alla de komplexa samband som utgör ett samhälle. Om journalisten tror sig veta bäst om allt blir det lätt uppfostran i TV-rutan. Men det blir sällan bra journalistik.

Om något har den von oben-attityd som DN odlar bidragit till minskat förtroende för medierna. Den står nämligen i vägen för den lyhördhet, dialog och nyfikenhet som präglar en intellektuell offentlighet. Reaktionen blir en motoffentlighet som är minst lika ensidig. Istället för kritiskt samtal får vi känslodriven polarisering.

Att DN går till attack just efter stormningen av Kapitolium är förstås ingen slump. Men det extrema exemplet leder fel och förvandlas snart till en förevändning för allmänt agendasättande. Länge avfärdades exempelvis kritik av svensk invandringspolitik som just lögner. Alliansregeringen upprättade till och med en speciell hemsida för att vederlägga ”myter om invandringen”. Den visade sig senare innehålla en hel del tveksamma påståenden själv.

Vad som är sant i politiken ändras över tid. Det vet varje person som studerat den politiska historien. ”Normalisering” av nya världsbilder är det normala. Det betyder inte att man kan vända och vrida på vilka fakta som helst. Men det är inte triviala fakta vi talar om här utan politiska kärnkonflikter. Idén om journalisten som sanningssägare drar obönhörligen in journalisten själv i politiken. Sådana storvulna anspråk bör överlämnas till oss som skriver på ledar- och kultursidor. Då vet läsaren att det handlar om valda perspektiv och åsikter.

När DN:s kulturchef, Björn Wiman, anklagande konstaterar att ”Det var inte SVT:s neutralitet som störtade Trump” (DN 16/1) så måste man fråga om det verkligen är SVT:s uppgift att störta Trump? Det är det faktiskt inte. Lika lite som att stödja Trump eller någon annan makthavare. Journalistiken kan förändra världen genom att göra sitt jobb och avslöja makthavare. Men när själva syftet blir att främja en viss politisk inriktning har man lämnat professionalismen bakom sig.