”Det enda jag vill är att lämna en föreläsning och känna att jag lärt mig något”. Det sa min kurskamrat Kristofer på väg hem från ännu en värdelös föreläsning på lärarutbildningen. Kort därefter gav han upp och tog ett jobb som soldat med 18 000 kronor i månadslön.
Det han sa skrämde mig. Inte för att det var något nytt, men för att jag försökt ignorera känslan av jag slösade bort flera år på en utbildning som inte håller måttet. Jag ville lära mig att undervisa, inte ödsla tid på timslånga seminarier om värdegrund, inkludering och kritiska perspektiv på lärarnas makt i klassrummet.
Till lärarutbildningens försvar fanns det en riktigt bra del. Det var när vi lämnade högskolan och gav oss ut i verkligheten. Under praktiken på skolor vi fick lära oss att hålla lektioner, hantera elever och utforma läxor. Vi fick helt enkelt den lärarutbildning vi en gång sökte. Annat var det på högskolan.
Att jag inte gav upp tackar jag lärarutbildningens slapphet för. En vanlig vecka hade vi tre föreläsningar, så jag började vikariera för att fylla ut kassan och skaffa mig, för yrket, relevant erfarenhet. Det gav mig även tillfälle att försöka omsätta det vi lärt oss teoretiskt i praktiken.
Rätt snart blev det tydligt att den idé som vi indoktrinerats i på lärarutbildningen – som handlar om att vi skulle ikläda ”en modern lärarroll” och inte styra, utan stötta eleverna när de själva fick söka sin kunskap med sin inre motivation som drivkraft – inte hade särskilt mycket med verkligheten att göra.
Föga förvånande visade det sig att ungdomar var mer intresserade av att sitta ostört i grupprum och spela datorspel än att läsa Voltaire och studera statsskick. Erfarenheten gjorde att jag helt kom att ifrågasätta de teorier som präglade min egen utbildning.
En dag bad en lektor i pedagogik oss att beskriva den ideala lärarrollen. Jag beskrev att jag uppskattade katederundervisning, då jag tycker att det är en bra metod för att undervisa en hel skolklass. Det var ett misstag. Lektorn fäste blicken på mig och förklarade att ”kateder” är ett ord som professionella lärare inte använder. Men värre var att han avslutade sin utläggning med att inför alla påpeka att jag nu hade ”avslöjat vilken elevsyn” jag har.
Jag orkade inte ta striden. I stället bedrev jag självstudier och kom i kontakt med kognitionsvetenskapen. Där fann jag svar på de frågor jag ställt mig själv – hur fungerar egentligen inlärning? Vilka metoder är mest effektiva? Är det viktigt att memorera kunskap?
Och tvärtemot vad pedagogerna påstått visade det sig tydligt att varken katederundervisning, memorerade kunskaper eller prov är farligt för eleverna – tvärtom gynnar det dem!
Det jag beskriver är anekdotiskt, men faktum är att kognitionsvetenskapen inte är en del av dagens lärarutbildning. Det finns dock ett ljus i tunneln.
Efter Liberalernas krav på en reformerad lärarutbildning tillsatte regeringen en utredning som presenterade sina resultat i måndags. Den försvann i nyhetsflödet, men förtjänar att uppmärksammas: Nu ligger ett förslag på bordet som innebär att kognitionsvetenskap ska ingå i alla lärarutbildningar – utan undantag. Det är inte en dag för tidigt.
