Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Än finns det hopp om kulturlivet

När kulturen, det vill säga tänkandet och framställningskonsten, bejakar sin egenart spelar den i en högre division än politiken.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Följer man debatten, och speciellt den så kallade opinionsdebatten, kan man lätt få intrycket att allt kulturskapande är ”vänster”. Föreställningen är i varje fall inte ovanlig inom högern. Den saknar inte heller grund. I den mån tidningarnas kultursidor skriver om politik, och det gör de ofta, är det inte sällan från ett vänsterperspektiv. Det kulturindustriella komplexet – det räcker med att besöka bokmässan eller ta del av kulturmyndigheternas dokument – genomsyras mer eller mindre av ”vänsterliberalism” och identitetspolitik. För de vänsteridéer vi talar om här har väldigt lite med arbetarkamp à la 1970 att göra, utan fungerar snarast som den progressiva, DN-läsande medelklassens narcissusspegel. Mer legitimerande än provocerande för målgruppen.

Men bilden av ett kulturliv som fastnat i politisk korrekthet, medhårsstrykande och förenklade moralismer är långt ifrån hela sanningen. Kreativiteten och frimodigheten finns där också. Nya generationer har alltid velat vända ut och in på rådande sanningar. Kreativa kulturskapare ifrågasätter och genomskådar samtidens normer, oavsett hur dessa ser ut.

Tidigare i år såg jag ett examensarbete från Stockholms dramatiska högskola: Eliten – esse, non videri. På ett överraskande intelligent sätt skildrade pjäsen maktutövning i dess olika, elakartade former. Publiken drogs obönhörligt in i ett elitkritiskt perspektiv, men långsamt drevs denna kritik till sin auktoritära fullbordan i kraven på revolutionär renhet och folklig sanning. Indignationen fastnade i halsen utan några givna svar.

Sveriges Televisions pågående miniserie Kurs i självutplåning – baserad på en seriebok av Henrik Bromander – är ett annat fint exempel på en träffande samtidsskildring, som i satirens form på ett snyggt sätt fångar svårigheten med att att dela in verkligheten i enkla kategorier av över- och underordning. Kategorier som kön, klass, sexualitet och etnicitet skrapar bara på ytan om man vill förstå de oändligt mångfacetterade maktrelationer som varje människa är insnärjd i. Samma person kan samtidigt vara – för att inte säga är alltid – offer och förövare, beroende på sammanhanget. En i grunden humanistisk insikt. Regissören Ruben Östlunds filmer, som med precision fångar mänskliga tillkortakommanden, är ett annat bra exempel på att svenskt skapande kan hålla en nivå som går utöver det triviala och tillrättalagda.

Kultur som samtidskommentar fungerar bäst just när den lyckas fånga det sammansatta och fånga saker ur flera perspektiv samtidigt. Som ledarskribent kan jag förstås inte förneka värdet av polemik och renodlade teser; konflikt har faktiskt ett värde för att förstå saker. Konsensus fungerar inte sällan som en dimridå framför en ideologisk betongvägg, som det kan behövas en murbräcka för att komma igenom.

Men värdet av det komplexa och mångbottnade kan inte heller förnekas – förutsatt att författaren verkligen förstått komplexiteten och inte bara lider av en oförmåga att gå till botten med de olika perspektiven. Här kommer politiken naturligt nog till korta. Vare sig den ensidiga polemiken eller den grå problemlösningen klarar att nå bortom sig själv.

Politiken är helt enkelt ett torftigt slutmål. När kulturen, det vill säga tänkandet och framställningskonsten, bejakar sin egenart spelar den i en högre division.