Vad hade Olof Palme pratat om ifall han idag, i egenskap av partiordförande för Socialdemokraterna, hade inlett den politiska Almedalsveckan 2014?
Frågan är naturligtvis orimlig ur de flesta synpunkter och dessutom oschysst mot Stefan Löfven, som måste få prata om vad han vill utan påpekanden om Olof Palme hit och Olof Palme dit.
Ändå kan jag inte låta bli att bolla med en sådan fundering eftersom vi en dag som denna, på Gotland, i nådens år 2014, står inför både nya och 100 år gamla nationella politiska utmaningar, som Olof Palme ägnade sig åt men som nästan ingen pratar om, därför att få numera behärskar substansen i de problemställningar som har aktualiserats. Vad jag avser är den ökade internationella spänningen och Sveriges säkerhetspolitik, som ju är den nationella suveränitetens första försvarslinje, avsedd att göra den andra, väpnade, överflödig.
För all del, Carl Bildt yttrar sig gärna och ofta om säkerhetspolitik och jag hävdar inte att han saknar kunskaper i ämnet. Men Bildt har alltid identifierat sig med USA i frågor som rör Europas säkerhet och framstår inte sällan som hökarnas hök bland ämbetsbröderna i Nato som inte precis är duvor de heller. Ibland har det föresvävat mig att Sveriges utrikesminister inte ser det som ett primärt intresse för sitt land att hållas utanför stormakternas konflikter. I stället verkar han satsa på att ”om det blir krig ska vi i Sverige se till att denna gång få vara med – från början!”
Carl Bildt står för det mesta oemotsagd med sina säkerhetspolitiska utgjutelser åtminstone på den politiska nivå han befinner sig. En och annan diplomat, pensionerad eller inte, hörs mumla i skägget men någon regelrätt diskussion har jag inte vare sig sett eller hört.
Olof Palme ägnade sina sista år i livet åt Europas säkerhet. Visst, det var en annan tid, en annan värld för snart trettio år sedan då järnridån delade Europa och världen mitt itu men idéerna om att alla nationers säkerhet går att trygga endast om alla bemödar sig om att förstå varandras säkerhetsintressen är inte överspelade även om situationen som födde dem är det.
Ryssland har kränkt Ukrainas suveränitet och hemfallit åt stormaktsfasoner som inte borde förekomma i vårt tidevarv, styrt av internationell lag och rätt som det borde vara. Men Ryssland är inte ensamt om sådant beteende på den internationella arenan. Stormakter tar sig friheter när de anser att deras intressen kräver det och Ryssland är ett trängt land som går i otakt med en omvärld som expanderar mot nya makt- och intressesfärer med pengars och konkurrenskraftiga ideologiers rätt.
Det är naturligt att vi är upprörda över Rysslands sätt att militärt spänna sina muskler. Men det betyder inte att det är särskilt klokt att i Sverige – och för övrigt inte heller i Finland – spänna tillbaka med spekulationer om Natointräde och andra åtgärder ägnade att skrämma och vid behov hota Ryssland så mycket som möjligt.
Svenska ledarskribenter hyllar Finlands nya statsminister Alexander Stubb som bekymmerslöst förordar finskt medlemskap i Nato. Nato är inget militärt hot mot någon utan en säkerhetspolitisk samarbetsorganisation som skänker små länder skydd, menar Stubb och andra Nato-vänner.
Måhända. Men jag tror inte ryssarna ser det så. Jag fasar för den dag Ryssland gränsar till Nato från Norra Ishavet över Finland och Finska vikens hamnar och vidare rakt igenom den europeiska kontinenten. Jag är nog rädd att ryssarna skulle känna sig en smula instängda, att de skulle få för sig att hårdhänt öppna ett och annat andningshål.
Denna vecka i Almedalen borde det finnas utrymme för en lugn och analytisk diskussion om spänningarna i vårt europeiska närområde och om vad ett Nato-medlemskap skulle innebära.
Nej, säkerhetspolitiken är inget söndertjatat ämne i den valrörelse som startat så tidigt i medierna att jag redan hunnit tröttna – och säkert många med mig. Det är däremot vård, skola, omsorg, vinster i välfärden, skatter. Politikens centrala frågor förvisso och ofta kunnigt och brett belysta i både press och etermedierna men enligt min mening en smula söndermalda därför att man maler dem på fel sätt.
Valfriheten är ju Alliansens honnörsord för vård, skola och omsorg. De rödgröna är inte så förtjusta i valfriheten eftersom avigsidorna har blivit uppenbara: Välfärdssektorn segregeras när de resursstarka väljer och lämnar dem som inget val har med Svarte Petter. Likväl artikulerar i varje fall inte Socialdemokraterna sitt motstånd mot valfriheten särskilt tydligt. De hyfsat välbärgade medelklassväljarnas röster är viktiga och oförutsägbara.
Jag önskar att någon tog bladet från munnen eller ”lyfte upp katten på bordet” som man säger på finska när man menar att man ska sluta hymla.
Friheten att välja vårdcentral, skola och omsorg har varit till marginell glädje för dem som verkligen är sjuka och kräver kvalificerad vård, för dem som verkligen är i behov av en pedagogiskt avancerad skola, för dem som känner sig hjälplösa på ålderdomen och behöver ett ansvarsfullt omhändertagande – inte glassiga broschyrer från obekanta hemtjänstföretag som ramlar in genom brevinkastet – tio om dagen.
Låt oss säga som det är: Det är inte valfriheten Alliansen främst vårdar sig om med sina valfrihetsreformer. Det är den fria etableringsrätten som är det verkligt fina i den kråksång vid namn valfrihet som Alliansen släppt loss över välfärdssektorn. Den fria etableringsrätten ger var och en som vill satsa pengar på vårt outsinliga behov av vård och omsorg möjlighet att göra det och då ligger det i sakens natur att pengarna satsas där det är lönsamt. Gräddfiler inom vården lönar sig att bygga liksom produktion som inte är alltför personaltät. Först ut har föga förvånande varit internationella riskkapitalbolag, låt vara att annat och på det hela taget ambitiöst privat ägande också finns, i liten utsträckning.
Låt oss fortsätta att säga som det är: Att det uppstår segregation inom vård skola och omsorg, att de gynnade gynnas och de missgynnade missgynnas ännu mer, är ingen oförutsedd, oönskad effekt av valfriheten. Det är en väl förutsedd konsekvens. När människor kan ”ta sin Mats ur skolan” och sätta honom någon annanstans, som bättre motsvarar deras önskemål, är de förstås mycket glada att kunna göra det – och det är inte så mycket att säga om i det enskilda fallet. Problemet är bara att när detta sätts i system så sprängs den sammanhållna skola som har varit en framgångsrik nordisk modell och en betydande jämlikhetsalstrande kraft i samhället.
Detta är ett typiskt så kallat dilemma: Att få välja skola för sitt barn ter sig som en självklarhet för de flesta i vår individualistiska tid. Att konsekvensen av detta på sikt kan bli problematisk för skolan som helhet och för ”Mats” och hans kamrater är lätt att ignorera för den som vill.
Jag har ingen lösning på detta dilemma men jag tycker ändå att det kunde artikuleras i principiella termer både av dem som förordar den nya valfriheten och av dem som är emot den. Vi behöver en diskussion om hur individens primära intresse och ett anständigt samhälles behov av viss grundläggande solidaritet kan jämkas ihop, inte dras isär.
Med min finska bakgrund kan jag inte låta bli att i detta sammanhang redovisa en iakttagelse från Finland: Mitt forna hemland, som är det borgerligaste i Europa med näst intill två tredjedelsmajoritet för de borgerliga i riksdagen valperiod efter valperiod, decennium efter decennium, har aldrig haft en så fri etableringsrätt inom vård, skola och omsorg som Sverige nu har. Privatägd verksamhet har alltid funnits på dessa områden och varit framgångsrik men hårt övervakad till förutsättningar och mål. När det gäller den fria etableringsrätten har den finska borgerligheten inte varit lika ideologiskt nyfrälst som den svenska och därmed undgått en del stötande system.
Det är kanske inte så underligt att jämförelser med Finland inte har runnit den svenska borgerligheten i hågen när man har diskuterat valfrihetsreformerna. Däremot har sådana jämförelser varit legio när man i Sverige rent allmänt har vänt ut och in på den usla svenska skolan och jag ska återknyta till ämnet genom att ställa en fråga som sannolikt provocerar i varje fall Socialdemokraterna: Varför har ingen lanserat idén om att återinföra studentexamen?
Finlands skola skiljer sig mycket från Sveriges, främst kanske i fråga om undervisningens förutsättningar: Antalet invandrare från fjärran länder är i Finland en bråkdel av vad det är i Sverige. Det gör skillnad.
Skillnad gör emellertid också att Finland har bibehållit ett sporrande tydligt slutmål för den tolvåriga skolutbildningen: Studentexamen, ett nationellt prov, lika för alla som deltar.
Nittio procent av alla unga som årligen lämnar skolan skriver studenten. Examen har aldrig i Finland varit en nervpirrande tortyrinrättning av det slag Sverige höll sig med, där både godtycke och förnedring hade sin givna plats. Redan på min tid som ”abiturient” (studentkandidat) i Finland var examen mycket mänskligare och än mänskligare har den blivit.
Numera kan de unga avlägga sina prov successivt under gymnasietiden. Möjligheter finns att ta om och att höja på betyg som inte blivit tillräckligt bra. Studentexamen är ett tydligt målsnöre som hägrar för både lärare och elever i gymnasiet och som svetsar dem samman i ett slags kamratskap där det dock står klart vem som leder och vem som följer. En avgångsklass med många bra studenter är eftersträvansvärt för alla.
Ett tips till både Ibrahim Baylan och Jan Björklund inför Almedalen: Nämn studentexamen och se vad som händer!
Fredrik Reinfeldt är, om man får tro medierna, en man som varnar för visioner. Får man tro honom själv i Poul Perris utfrågning i tv, Nyfiken på partiledaren, så har han aldrig störts av några nämnvärda ideologiska anfäktelser. Han har aldrig velat något särskilt – utom ”att ta ansvar”.
Detta med att ”ta ansvar” upprepar han ständigt. Det är ”ansvar för Sverige”, det är ”ansvar för ekonomin”, ”ansvar för skolan, för utvecklingen, för freden” – för fan och hans mormor har jag lust att tillägga. Faktum är att Reinfeldts nyligen avgångna kollega i Finland, Jyrki Katainen, talade om ansvar på exakt samma sätt.
Kunde inte arrangörerna i Almedalen improvisera ett seminarium om ansvar med Fredrik Reinfeldt och Ann Heberlein? Nämnas kan att Heinrich Himmler ofta använde ordet ansvar när han skulle peppa slitna och modfällda förintelseexekutörer inför nya tåglaster undermänniskor. Nej, jag ställer inte upp några som helst analogier mellan Heinrich Himmler och Reinfeldt/Katainen, som är en utomordentligt hedervärda människor båda två. Jag är bara trött på manipulativa ord. Ord som ”inflytande” och ”makt” hade varit mer på sin plats i sammanhanget.
Och apropå just ordet ”plats” så är jag också trött på allt som har ”kommit på plats” i Alliansens politik eller som inte har ”kommit på plats” eller som ska fås ”på plats”. Språkbruket, som både Reinfeldt och Anders Borg odlar när de talar om regeringens förehavanden ter sig som avkönad ingenjörssvenska avsedd för ett plastigt opolitiskt Legoland, inte som en skildring av politiska mål i en levande demokrati.
Om något mer ”ska vara på plats” än Fredrik Reinfeldt själv när det blir Moderaternas tur i Almedalen torsdagen den 3 juli osäkrar jag mitt Facebook-konto.
.
Ämnet
Säkerhetspolitk, valfrihetens pris, ett seminarium om ansvar – och varför inte prata om studentexamen? Yrsa Stenius skapar sitt eget önskeprogram för Almedalsveckan.
Skribenten
Yrsa Stenius är kulturskribent, författare och har varit chefredaktör på Aftonbladet och pressombudsman. Medverkar regelbundet på GP Kultur och recenserade senast Johan Anderbergs bok Arvfursten.
