”Vi älskar 90 och 00-talet” är något av det sämsta jag sett

Kanske är det klokast att inleda med Doktor Bombay, en artist som får dig att fundera över livet.

I 5 000 år har den moderna civilisationen funnits. Människan har byggt upp städerna, trängt bort naturen. Vi äger haven och vi äger himlen. Då hamnar man kanske här till slut. På Bananpiren i Göteborg, med en man i kaftan som sjunger om “ris och curry” på imiterad indiska.

Det är kanske så ett välmående samhälle ser ut. En värld där människor har tid att längta tillbaka, tid att lägga 1 500 kronor på en premium-biljett. Tid att vara berusade mitt på dagen.

Doktor Bombay kliar sig över sin halstatuering uppe på scenen. Solen bryter fram, men ångrar sig direkt och går i moln igen.

61-åringen börjar sjunga om taxichaufförer, skrattar för sig själv utan någon synbar anledning. En man i Turtles-skjorta passerar förbi med bindi i pannan. Klockan är fyra och festivalen ska pågå i åtta timmar till.

”Publiken är underbar – musiken en kulturell tragedi”

”Vi älskar 90 och 00-talet” vilar såklart mot en enkel idé: låt oss resa tillbaka i tiden. Vilket publiken verkligen har lyckats med denna lördag. Hattar och halsband, solglasögon, högt placerade stringtrosor, lågt placerade byxor. Aldrig har folk med så lite kläder, och folk med så mycket kläder, kommit lika väl överens.

Men om publiken är underbar så är musiken en kulturell tragedi. Redan under systrarna Graaf börjar du hysa vissa tvivel. Duon gör egentligen inget fel under sitt korta framträdande, men inte heller någonting som går att kalla rätt.

Under spelningen sprutar bubblor från en maskin längre bak på området. Människor får dem i ansiktet och flyr. Två kvinnor tränger in i bubbelflödet och försöker filma sig själva, men ger upp direkt. Systrarna Graaf går av scenen och utlovar “hångel” vid merchbåset.

Ett DJ-set följer med låtar som ”Rara söta Anna” och ”Går och fiskar”. En kille i mössa försöker skåla med en man som plockar tomburkar. Jag lokaliserar två före detta porrstjärnor i publiken.

Folk vilar, folk har det gott, trots gråa skyar. Bild: Henrik Jansson

1/1

Peter Siepen kommer ut på scen i jeansväst, med ett motiv av den tecknade karaktären Tiger. Josefine Crafoord frågar: “Ska vi göra kaos? Klippa tong?” Siepen svarar genast: “Legendariskt”.

Sedan börjar Rednex att spela, dagens absolut bästa band. Sångerskan sliter i sin klänning, rör sig besinningslöst över scenen. Någon i bandet spelar fiolsolon bakom ryggen, det sprutas eld. Två män börjar bugga under ”Cotton eye Joe”. En äldre kvinna i rastaflätor dansar linedance.

Jag inser samtidigt något uppenbart: “Vi älskar 90 och 00-talet” kan vara den vitaste festival jag någonsin har varit på. Missförstå mig inte nu. Här finns såklart folk från alla grupper i samhället, från olika kulturer och olika platser.

Men barndomens mysiga, hemtrevliga rasism blir så tydlig. Den som var en otroligt stor del av att växa upp under nittiotalet, åtminstone för oss ur den vita medelklassen. Jag minns att vi hade ”afrikansk lyxsoppa” på menyn i matsalen. Jag minns att den var god.

Festivalen rymmer alltså mycket som är besynnerligt, men också mycket som är fint. Äldre män som försöker dansa med yngre kvinnor och blir avvisade direkt. Folk som går runt i hattar och letar efter någon att prata med. Aldrig ser man lika ensam ut som när man står helt själv, klädd i en enorm huvudbonad, bland tusentals människor som har kul.

Melanie C kommer in på scenen vid halv åtta, har en fin röst och rör sig akrobatiskt till musiken. Under ”2 become 1” kysser en berusad man en okänd kvinna, de ler båda åt hur löjliga de är.

”Något av det sämsta jag upplevt”

Frågan måste ställas: hur bra fungerar egentligen “Vi älskar 90 och 00-talet”? Rent musikaliskt är festivalen något av det sämsta jag har sett. Paradisio och Mark Oh, för att nämna ett par exempel.

Men som upplevelse blir det ändå godkänt. Vi måste minnas att det här evenemanget inte ska vara bra, det ska framför allt vara roligt.

Till sist så känner man också: låt människor ha kul. Det finns så många sätt att sörja sin ungdom på, och är inte detta ett av de finaste? Att ta på sig det mest vansinniga man har i garderoben. Att vägra bli bitter. Att dricka stora mängder sprit och sjunga karaoke till ”Vill ha dig i mörkret hos mig”.

I en tidigare version framgick att Annika Ljungberg stod på scen som sångerska i Rednex men så är inte fallet.

Text

Jonathan Bengtsson

kultur@gp.se

Följ