Hur skulle du beskriva din bok för en kompis?
- Att det är en vacker och fin hyllning till kärleken mellan vänner, men också en väldigt svart historia.
Hur mycket verklighet innehåller romanen?
- Jag har gjort en hel del research och intervjuat socialsekreterare, polis, varit på ett behandlingshem och så där. Under en period hörde också mycket kvinnor av sig som hade gått under jorden med sina barn för att komma undan förövarpappor. De ville att jag skulle göra något journalistiskt. Jag lyssnade på deras berättelser, blev väldigt berörd och upprörd men insåg att det var svårt att göra något. Då blev fiktionen och litteraturen ett frirum där jag kunde skildra det som brände och skavde i mig. Det blev en helt uppdiktad historia, men berättelserna som mammorna hade delat med sig av blev en sorts klangbotten som påverkade svärtan.
Hur upplevde du dina egna tonår?
- Jag har sällan känt mig så kaxig och stor som när jag var tolv-tretton och tillsammans med mina bästa vänner. Samtidigt är man väldigt utsatt och sårbar. Den schizofrena världen och förvirrande känslan av att vara både utsatt och superstark fascinerar mig mycket. Jag vill skildra den i boken och känner så klart igen den från mina egna tonår, precis som vänskapen. Den förälskelse man hade i sina vänner som när man blir äldre tyvärr ersätts av den sexuella, romantiska parrelationen med en kille, om man är hetero.
Du debuterade 2007 med Bitterfittan. Hur var det att komma igång med nästa bok efter all uppmärksamhet den fick?
- Det var så klart en annan skrivprocess. Bitterfittan skrev jag helt i min enskildhet, det var mycket friare och på många sätt lättare. Nu när jag skrivit Att springa har det funnits ett förlag och både positiva förväntningar av läsare som hört av sig och längtar efter nästa bok, men också negativa förväntningar. Många har blivit upprörda och provocerade av Bitterfittan och de kommer per definition att störa sig på allt jag gör för all framtid.
Vilken beredskap har du haft för det?
- I en kreativ skrivprocess blir det fel om man börjar lyssna på de där rösterna som sitter på axlarna och på något vis skriker åt en. Jag har försökt tysta ner dem för att kunna gå tillbaka till hjärtat i den berättelse jag ville skriva, oavsett vilken typ av berättelse andra eventuellt förväntar sig. Det blir helt knäppt om man ska börja lyssna på andra.
Vad blir ditt nästa steg som författare?
- Jag har nästan skrivit klart en ny roman. Den liknar varken Att springa eller Bitterfittan. Det är en ganska rolig bok om ett helt annat ämne som jag inte ska prata om nu. Tanken är att jag ska skriva de sista sidorna och bearbeta den samtidigt som jag väl under hösten kommer att åka runt och föreläsa om Att springa.
När kommer nästa bok?
- Om det går som det känns nu hoppas jag att den kan komma till nästa höst. Men det är dumt att säga något, det kan också visa sig att den behöver mogna till.
Hur kan det komma sig att du kommit så långt med två böcker samtidigt?
- Jag hamnade i något slags flow under sommaren, hade plötsligt värsta inspirationen och också mycket tid plötsligt. Det är också en bokidé som jag har burit på länge. Den hade marinerats i huvudet så när jag väl började skriva hade jag nästan hela berättelsen i skallen.
