Jag var tvungen att säga upp en bekantskap. Sådant görs inte lättvindigt, men hans övertramp var alltför grovt. Han stod vid ett fönster på Polhemsplatsen i Göteborg och sa, med ett tonfall som bara kan beskrivas som glättigt:
– Nu går vi mot ljusare tider.
Det finns sakligt inget att invända mot detta. Vintersolståndet infaller den 22 december. Därefter går vi mot ljusare tider. Det är ett faktum. Det problematiska var att denna vän – numera en före detta vän –betraktade denna färd mot ljuset som något trevligt och eftersträvansvärt.
Han sa det alltså dessutom med utsikt över Centralstationens rangerbangård vid Gullbergsvass i Göteborg. Klockan var 16.49. Det var en knapp vecka till julafton. Det var mörkt. Det var kallt. Det var vinter. Det regnade.
Centralstationens rangerbangård i Göteborg är nu en gång för alla under sådana dunkla omständigheter den vackraste anblicken i hela Göteborg, ja förmodligen på hela västkusten från Strömstad till Laholm (de skånska skönhetsupplevelserna har jag inte så noga reda på).
Den nya skyskraporna glittrar av glas och gult ljus. De ser ut som gamla radioapparater som har ställts på högkant.
Rökplymerna stiger bakom Skansen Lejonet.
Tågen kommer med sina långa drakryggar ur mörkret och spiller ljus över perrongerna.
Från betraktarens upphöjda position på femte våningen i ett tidningshus anas också den kosmopolitiska romantik som aldrig kan observeras på en steril flygplats (aluminium, bagageband, schäferhundar) utan kräver en järnvägsstation: brådska, väskor, fladdrande rockar.
Utsikten är i själva verket hänförande en sen decembereftermiddag. Bortom rangerbangården breder halva Göteborg ut sig, synligt enbart som färggranna ljusdroppar och silhuetter i mörkret. De nya skyskraporna glittrar av glas och gult ljus. De ser ut som gamla radioapparater som har ställts på högkant.
Över Skanskaskrapan syns en enorm kran. I detta ögonblick gör dess långa giraffhals en positionsförflyttning och man betraktar med spänning denna dans och undrar om det verkligen sitter en gubbe i grön hjälm i en liten hytt 103 meter över marken. Han har i så fall Göteborgs ensligaste jobb.
Detta vintermörker är en njutning: ombonat, varmt trots minusgrader, och försonande. Av skäl som jag inte kan förklara tänker jag mig att det är kvällar för tärningsspel eller bridge. Jag avskyr alla typer av spel; men detta trivsamma mörker får mig att önska att jag vore en människa som ville spela bridge.
Jag vill inte, men jag önskar att jag ville.
Det är lite grann som den klassiska statsvetenskapliga definitionen av en typisk miljöpartist: en stadsbo som önskar att han hade velat bo på landet.
Men nu skruvas vi alltså ut ur mörkret, in i det skoningslösa kalla ljus som kommer att få oss att se så eländiga och glåmiga och lönnfeta ut i januari.
Sedan blir det bara värre, tills det kulminerar någon gång i maj, det vill säga då galningar fastslår att man bör vistas utomhus för att ”ta vara på det vackra vädret” – ett av det svenska språkets mest människofientliga uttryck.
Sedan gäller det att övervintra, eller snarare översomra, i detta prutthurtiga sommarland, så fullt av maskrosor och allsång. Det är bara att bita ihop när flintasteken kommer.
Medelålders män går till jobbet i shorts. Det är kusligt.
Men låt oss inte tappa hoppet. Det är ännu december. Ännu är det mörkt.
Fortfarande kan vi kura och äta kanelbullar och läsa 91:an Karlsson. Och på NRK Play finns det åtminstone tre månaders förråd av Fleksnes. (Avsnitt 1 i säsong 3 utspelar sig förresten i Göteborg. Sten-Åke Cederhök är ambulansförare. Bara en sån sak.)
Kort sagt: Lyssna inte på ljusets riddare. Utnyttja mörkret så länge du kan, även om det kostar dig en vän. Ta en kanelbulle och var som folk.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
