Kulingen dundrar in och får boulekloten att nästan sväva på hamnplan där spelarna hukar bakom det röda huset. En ljuvlig bohusjulle som talar direkt till hjärtat rycker i sina förtöjningar en bit framför stäven på räktrålaren LL 425 ”Vikefjord”.
Rätt fram mot havet sträcker den svagt rundade granitpiren ut sig. Och på nocken står den, GP:s septemberfyr på Ulebergshamn. Höga Wineklätten på andra sidan Strandhamnskilen tornar upp sig med sin mörka profil, betonar fyrens strama elegans.
En liten grupp badare skyndar förbi oss, bort mot badplatsen vid slutet av lastkajen. En man, två kvinnor i vita badrockar. Jag skulle inte ha badat idag ens i heltäckande våtdräkt, men alla dyker i direkt. Verkar inte bry sig om hur vinden visslar och viner, hur sommarkallt det är; vinterbadare.
Ulebergshamn, en plats i Bohuslän där man vårdar sin historia. Jag gillar det här lokala engagemanget, drivet att visa hur rottrådarna binder ihop tiden. Här har föreningen Ulebergshamn Nu & Då skapat en tydlig bild av hur samhället präglades av stenbrytningen förr med vindskydd, handdriven kran för kätting, råblock och en drabbande bild av fyra stenhuggare på en informationstavla.
Det är stolta män med uppkavlade ärmar som tittar rakt in i kameran. I bakgrunden ett berg av gatsten som betalades med ett öre stenen. Inga handskar, hjälmar, skor med stålhätta, munskydd. Bara mejsel, handslägga. Och stenlungan tog många.
Trettiotre segel kunde en bark föra och komma upp i över 17 knop på hårda undanvindar ner mot Australien.
Den åttkantiga fyren ute på pirnocken ser ut att ha stått där alltid men en fastskruvad skylt vid dörren berättar att den kommer från Skålholmen på Väderöfjorden, rakt innanför Väderöbod.
På gamla dokument kallas den lilla klippan på fjorden ”Skälholm” och samägdes av hela tjugofyra delägare plus en god man inne i Kville Härad. Alla måste skriva under Kungliga Lotsverkets dokument om en ny fyr på holmen och jag måste säga att folk hade vacker handstil på 1930-talet.
I juni 1935 sattes den nya fyren upp, nu med namnet ”Skålholmen”. Hur namnbytet gick till vet väl Fredrik Lindström, domaren i På Spåret som kan allt om språk och dialekter. I något program förklarade han ju till exempel hur det kommer sig att bohusläningarna surrar på i-ljudet precis som stekarna i City. Ny och helt oväntad kunskap.
Allt rostar svårt på Väderöfjorden och efter sjuttiofem salta år byttes Skålholmens järnkur ut mot en stryktålig plasttopp. Den gamla fyrkuren landade på kajen i Ulebergshamn.
Gamla fyrar dör aldrig, de flyttar väl bara runt lite.
Fyren heter Ljuset och är uppkallad efter Syföreningen Ljus i Ulebergshamn som ordnade så att det mörka stenhuggarsamhället fick gatubelysning, ett vackert arbete.
Syföreningen startade 1936 och sydde ihop till arton gatlyktor på tre år, blev ett sammanhållande kitt i samhället.
En bild precis vid kajkanten visar ett skepp mot lastkajen vid Wineklätt, en svart fyrmastbark. Råsegel på tre master, gaffelsegel på mesanmasten. Trettiotre segel kunde en bark föra och komma upp i över 17 knop på hårda undanvindar ner mot Australien.
När jag ser bilden på kajen inser jag att jag måste läsa om engelsmannen Eric Newbys ”Sista seglatsen”, om livet på fyrmastade barken ”Moshulu” med 50 meter till stortoppen och blytunga segel att bärga i alla väder. ”Hoppas du får vara med om en praktfull storm” sa en släkting till unge Newby när han mönstrade på. När han berättade det här för sina skeppskamrater blev de galet arga och svor på flera språk: ”Vi är ju för helvete inte med i nån satans djävla Disneyfilm!”
Bilden av det stora skeppet i Ulebergshamn, klar att ta sten till Argentina. Och det är förstås omöjligt att gå här på kajen och inte tänka på Evert Taube och balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla. En riktig rövarballad där Taube skildrar mötet mellan den högst uppdiktade figuren Fritiof Andersson och den akterseglade sjömannen Ernst
Georg Johansson på krogen Ultra Mar i Buenos Aires. Visserligen hävdar Taube någonstans att han hette Jöns Jönsson från Storgatan i Uddevalla men det tror jag inte bett ögonblick på. Johansson är lika mycket dikt som Andersson.
Jag har hört den visan live en enda gång och det var på värdshuset med glasfönstren ut mot Tångesund och Lyrön till vänster i blickfånget. Sven-Bertil Taube var på plats i havsblå skjorta och vita chinos, mannen som ”aldrig gjorde något dåligt” som Ulf Lundell helt nyktert konstaterar i nya boken ”Vardagar 9”.
Scenen var liten på värdshuset. Det var nära till publiken. Sven-Bertil tog ett diskret tangosteg och började läsa första strofen med sin speciella frasering. I nästa strof kom sången. En dam i publiken fick feeling efter några rader och sjöng strax ikapp Sven-Bertil med hög röst. Hon låg liksom hela tiden en takt eller två före. Hon tog över helt enkelt.
Det blev gränslöst.
Naturligtvis tog Sven-Bertil Taube tillbaka sin scen, räddade balladen om Ernst Georg Johansson med stil och elegans.
Men det jag minns bäst nu när jag står i lä av fyren på Ulebergshamn är hur suggestivt han läste inledningen på visan. Hur orden sjönk in som binder ihop Bohuslän med tiden och världen. Och rimmet är ju ganska fantastiskt:
... som pampasvinden blandar med doft av feberträn
men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
