Äntligen dags för en högtid som många av oss väntat på. Den allra ljuvligaste är förstås studenten, som också är aktuell dessa dagar, men nu talar jag om den fina traditionen Håkan på Ullevi. Den infaller inte varje år och precis som med exempelvis OS får man därför möjlighet att längta ett tag – ingen dålig sak för Netflixskadade människor som helst ska ha allt genast och hela tiden.
Senast det begav sig var i augusti 2022 då vi klev in i arenan på skakiga ben efter pandemin och nästan hade glömt hur man trycker ihop sig med andra människor. Det tog ungefär tre sekunder av första Håkanlåten så kom vi ihåg precis hur man gör.
I år är premiärspelningen på självaste nationaldagen vilket gör det hela om möjligt ännu festligare. Fredag, röd dag som även är blågul och över 70 000 personer som ska Håkanladda på stan – det kan bli allsång på göteborgska som hörs hela vägen till Skansen. Nästa konsert är dagen därpå, medan det dröjer en vecka till finalen.
Bra upplägg, skulle jag säga. Det är ju alltid lyxigt att dra ut på härligheten – vem vet när det blir Håkan på Ullevi nästa gång och om det ens händer igen? Denna högtid består som bekant av två nödvändiga komponenter, Håkan och Ullevi, som båda kan ha andra planer i framtiden.
Det var aningen tungt där i andra halvlek men jag bröt ihop först när vi kom hem.
Föga förvånande är jag Ullevinostalgiker och blir varm inombords varje gång jag omsluts av de böljande läktarna där himlen har bästa platsen och där regnet når dig nästan överallt. Måsarna behöver ingen snikens kulle; de seglar lätt förbi för en koll när det är något roligt på gång och har man tur kan man höra någon skräna med i ”Ramlar”. Här har jag sett en annan Håkan spela skjortan av motståndarna på fotbollsplanen, lyssnat på Pavarotti, njutit av Blåvitt i Uefacupen och upplevt en mäktig invigning av friidrotts-VM 1995. Det har varit Springsteenkonserter, Madonna och Laleh. Gothia cup-finaler, Finnkampen och Coldplay. Barndom, tonårstid, vuxenliv.
De något mindre lyckade stunderna har också sin plats och en del hamnar i kategorin som min mamma brukar benämna ”sånt man minns”. Som när jag som elvaåring var med pappa på jobb på någon match och satt mellan gubbarna på pressläktaren när den fasta telefonen (!) ringde och någon ropade att det var till pappa. Det visade sig vara samtal från min mamma som upptäckt att flyget till Rhodos som vi skulle åka med nästa dag redan hade avgått. Något strul med datumen, så att säga. Det var aningen tungt där i andra halvlek men jag bröt ihop först när vi kom hem. Och oavsett vems fel det var så var det i alla fall inte Ullevis.
Extra högtidligt under årets Håkan på Ullevi är att det är 25-årsjubileum för ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag hörde låten första gången och har skrivit om det tidigare. Jag jobbade i London och var hemma i Göteborg ett par dagar när jag satte på radion i mitt lilla kök i Haga och hörde att de pratade om en ny låt. Sen tryckte någon på play och Håkan drog in och fyllde hela lägenheten medan jag stod med kaffekoppen i handen och bara gapade. Vad sjutton hade hänt medan jag var borta från stan?
Det perfekta firandet är att Håkan bjudit in sin namne Håkan Hägg som förband på Ullevi. Har man inte koll på Håkan Hägg är man kanske inte göteborgare. Ingen kan ha missat hans sång i Nordstan under de senaste 40 åren eller för den delen hans raska gång genom stan. Mitt första jobb efter studenten var i Wettergrens bokhandel på Avenyn (känn sorg för den, Göteborg) och där var Håkan Hägg ofta på (snabba) besök. Ibland kunde man också höra honom sjunga Piaf från andra sidan gatan när man stod i kassan vid skyltfönstret. Att han ska få sjunga inför ett fullsatt Ullevi är Göteborg när det är som vackrast.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
