Jag sitter på tåget i min vanliga svarta jacka i ett inferno av speedade maskeradgäster. Det är familjer, ungdomar, kompisgäng och gubbar i utklädningskläder, hattar och peruker som försöker föreställa gycklare, vikingar, tyrolare, blommor, oljeshejker, bagare, bebisar... Tydligen förbereder de sig i helt ett år för den här veckan, syr dräkter och snickrar på sånger. Inte undra på att alla är så hyper då. Det måste ju bli kul, det måste bli mer än de har vågat hoppas på.
Så det sjungs hejvilt. Det skriks på spanska. Det spelas tut-i-luren. Men min blick fastnar på en vanlig man i 65-årsåldern som sitter vid fönstret och ser gravallvarligt framför sig med en illgrön peruk på huvudet. Bredvid sig har han sin lika bistra fru som har knallröda clownfläckar på kinderna. Jag fantiserar om att de kanske, så fort de kliver av tåget, kommer att börja go crazy. Men det blir inte så. Med oförändrat tungsinne ser jag dem försvinna in i den kokande folkmassan. Det här måste tydligen betas av – i år också.
Det som sker i den spanska staden är ett slags karneval där vanliga människor och musikanter klär ut sig och sjunger satiriska sånger. Vi sugs snabbt in i ståhejet. En miljon utklädda människor drar omkring på gatorna med tutor. Det sjungs i olika gathörn och på scener, publiken slår sig på knäna av skratt. Jag ler krampaktigt och stampar takten utan att begripa ett ord. Nåt säger mig att det kvittar. Ingenting är ju så kul numera att man skrattar högt utan alkohol i kroppen. Spanska skämt kan knappast vara undantaget.
Var jag lika tråkig som jag tycker att alla andra är nu?
Jag minns alla mina skratt och vad de gjorde med mig. Det började redan i skolan, när man traditionsenligt tittade på sin kompis och utan nån anledning alls bröt ihop. Vi busringde till folk i telefonkatalogen och sa till tanten som svarade att om hon skrek ”Gevalia!” högre än nån annan kunde hon vinna en hel skottkärra med kaffe. Tanterna skrek och vi skrattade ihjäl oss på ryamattan. Jag minns att det var en härlig känsla. Kroppen kändes pirrig och avslappnad. Efter det fortsatte jag skratta, tills skratten mer och mer började fadea ut, för att till slut nästan ha upphört. Vad hände? Varför är det inte roligt längre? Är det mig eller andra det är fel på?
Titt som tätt hamnar jag bredvid ett gäng maniskt skrattande tjejer på bussen. Deras högljuddhet känns som ett brutalt angrepp på min personliga integritet. Jag sitter och jagar upp mig. Hur kan de hinna säga nåt roligt mellan varje skratt, tänker jag. Hur kan det liksom finnas nåt nytt att skratta åt – var tredje sekund? Vad skulle det rimligtvis kunna vara? Jag skärper hörseln och försöker uppfatta vad som egentligen uttalas mellan skrattsalvorna. Det finns ingenting där. Det skrattas även om det inte finns nåt att skratta åt. Tänk att tonårstjejerna löst det så bra: ingen behöver försöka vara rolig, man skrattar ändå.
Är det så enkelt att allt har blivit tråkigare? Att de som har som jobb att vara ”roliga” anstränger sig så mycket att det hos åhöraren uppstår en kylig distans? Så fort jag sätter på tv:n eller radion hörs gapskratt, småskratt eller fniss. Problemet är att varken jag eller mannen i den gröna peruken skrattar bara för att andra skrattar med varann. Vi känner oss utanför när alla larmar och gör sig till. Plötsligt minns jag hur jag själv satt i P3 och skojade en gång i tiden. Jag var en röst som vissa kastade sig på radion för att stänga av. Var jag lika tråkig som jag tycker att alla andra är nu? Det skulle kunna vara så.
En dag händer det i alla fall. Min kompis och jag diskuterar nåt och hon vill prata om PM Nilson, den politiska journalisten som åkte dit på ålafiske och numera jobbar för Timbro. Men istället för att säga PM Nilsson råkar hon kalla honom för NP Möller.”N.P Möller fastighetsskötare” var en tv-serie som sändes 1972-80 och utspelade sig i ett hyreshus i Malmö. Alla såg den eftersom det inte fanns nåt annat att titta på, sen försvann den ur de flestas medvetande. Jag vet inte vad det är som är så kul med att min vän, inte bara en utan flera gånger samma kväll, förväxlar namnen på dessa två personer, men jag skrattar så mycket att jag får ont i magen. Kroppen bubblar och sjuder av helt underbara känslor. Äntligen! Och nu vet jag plötsligt svaret på vad som är roligt: det går inte att förklara.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
