En förmån med att vara Världens gång-redaktör är att det ingår i uppdraget att träffa den så kallade läsekretsen.
Dessa träffar kan äga rum en tisdagsförmiddag i ett bibliotek eller ett kyrkoannex eller kanske i en båtklubb eller ett kafé. Världens gång-redaktören furneras med leverpastejsmörgåsar. Läsarmedelåldern är cirka 75 år. Det är alltså kultiverade läsare med ett enastående lokalsinne.
Alla sådana frågor där internet går bet kan dessa kompetenta och erfarna läsare besvara. Om du vill veta vilken typ av bil korvhandlaren på Heden hade år 1959 (Studebaker) eller vilken vits Sven Wollter drog på Liseberg 1971 (”Jag har hittat en kapsyl, nu undrar jag bara var resten är.”) – ja, då har du, som det heter, kommit rätt.
Jag har deltagit i åtminstone 200 sådana här läsarträffar de senaste tio åren.
Det blir ungefär tjugo meter leverpastejsmörgås.
Det här med tjugo meter leverpastejsmörgås har jag inte hittat på själv. Jag har stulit detta sätt att resonera från den anglosaxiska pressen. Där omräknas allt till meter eller yards eller fotbollsplaner eller – en märkligt ofta anlitad metafor – Danmark. Frågor om exempelvis avskogning i Amazonas förmodas bli mycket lättare för läsare i Birmingham eller Tucson Arizona när det fastslås att årligen ett Danmark skövlas i Brasilien.
Jag undrar om Bornholm är inräknat.
Överhuvudtaget har grå svenska tidningar mycket att lära av den internationella pressens matematiska övningar. Jag läste en gång – jag tror att det var tidskriften Vanity Fair – en text som systematiskt bedömde de olika konspirationsteoretiska argumenten för att Elvis var vid liv. Skribenten framhöll att han kunde bevisa att Elvis var död. Ty om man kunde anta att Elvis till följd av jordnötssmör expanderade i sin sedvanliga hastighet skulle han år 2010 täcka en yta som motsvarade provinsen Manitoba i Kanada. Under sådana omständigheter skulle det vara svårt för Elvis att undgå upptäckt. Följaktligen, framhöll reportern, fanns inte Elvis.
Men den intressantaste statistiska övningen handlade om Woodstockfestivalen. En redaktion – jag tror att det var tidskriften New Yorker – gjorde experimentet att i olika folksamlingar fråga hur många som verkligen varit på plats och sett Jimi Hendrix och Joe Cocker. Slutsatsen var upprörande: förutsatt att dessa festivalbesökare var jämnt spridda tycktes tjugo miljoner amerikaner ha bevistat festivalen.
Den korrekta siffran var 450 000.
Det fanns alltså skäl att ifrågasätta de amerikanska läsarnas hederlighet.
Den göteborgska motsvarigheten till Woodstockfestivalen är Ingemar Johanssons match mot Eddie Machen på Ullevi den 14 september år 1958.
Rekordet är elva uppsträckta händer.
Det finns ett legendariskt fotografi som föreställer det ögonblick då Ingo knockar Eddie Machen. I tio år har jag visat detta foto vid varje läsarträff i Rambergskyrkan eller Torslanda Bibliotek eller medborgarhuset i Gamlestaden och alltid ställt samma fråga:
– Vem var där?
Och alltid – utom vid två tillfällen – är det minst en eller två män som har räckt upp handen. Rekordet är elva uppsträcka händer.
Mitt intryck är att ungefär var tjugonde göteborgare i den generation som var tonåringar år 1958 uppger att de såg Ingo knocka Eddie Machen.
Eller rättare sagt: de befann sig på Ullevi.
Påfallande många verkar ha missat själva knocken. Just då Ingo klippte till hade dessa unga åskådare något sorts trängande ärende. De hade gått att köpa korv eller glass. Några hade varit på toaletten.
En hade tillfälligt lämnat Ullevi tillsammans med en morbror som måste parkera om bilen.
Fem procent på läsarträffarna med leverpastejsmörgåsar säger sig alltså ha sett Ingo mot Eddie Machen.
Göteborg hade år 1958 ungefär 400 000 invånare. Fem procent blir 20 000.
Den officiella publiksiffran från Ullevi den 14 september 1958 är 53 614 betalande åskådare.
Det låter rimligt. Hela publiken bestod ju inte av göteborgare. Det fanns väl tillresta boxningsentusiaster från Borås, Simlångsdalen, Markaryd och kanske rentav Stockholm.
Av detta drar jag slutsatsen att göteborgare är hederligare än amerikaner. Och de göteborgare som missade knocken behöver inte vara bedrövade. Ty även Eddie Machen missade knocken. Det har jag från en säker källa, nämligen en åttiotreårig pensionerad sjöingenjör som dök upp på en läsarträff i Redbergskyrkan häromåret. Han berättade att han kunde läsa på läppar och att det finns filmsekvenser där det går att se att Eddie Machen efter uppvaknandet på Ullevi formar frasen ”What happened?”.
53 614 personer kunde hjälpa Eddie Machen med svaret. Och numera brukar alltså några av dessa hjälpsamma åskådare bjuda Världens gång-redaktören på leverpastejsmörgås. Med viss statistisk säkerhet vågar jag fastslå att jag har det roligaste jobbet i Göteborg.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
