Det är första dagen på Bokmässan. Klockan är kvart i sex när jag går förbi Svenska Akademiens strama monter. Där står ledamoten Horace Engdahl och pratar med ständige sekreteraren Mats Malm, det hela ser väldigt avspänt ut. Engdahl är högaktuell på mässan med en bok om spårvagnsresor i Göteborg på ett nytt sätt. Spårvagnar, självklart för en inflyttad stockholmare. Men hur är det med båtåkandet här på västkusten? Det där tände till något. Akademiledamoten fick båtfeeling direkt.
– Båtlivet i Göteborg? Ja, inte så mycket just nu, mest över älven och så där. Men jag är ju verkligen båtmänniska! Jag har varit medlem i Heleneborgs Båtklubb i Stockholm sen 1996, en anrik klubb bildad 1919. Det var mest träbåtar där och jag hade en åtta meters mahognybåt, en Oxelösundskryssare med en B 18 som gick jämt. Men det blev svårt att hinna med, du måste ju vara med vid upptagning, täckning av båtarna och allt annat som hör båtklubbslivet till.
Under en tvåårsperiod på 90-talet kom det ut en ny bok om skeppet varannan dag världen över och du får miljoner träffar på nätet om du söker på ”Titanic”.
– Har du hunnit skaffa båt som du kan ha på Hinsholmen eller Långedrag och ta dig runt i Bohuslän?
– Nej, inte än i alla fall. Men min livläkare har en salongsbåt i järn som heter ”Motor”, byggd 1903. Tolv personer ryms i kajutan, perfekt för punsch, konjak går också bra. En gång tog vi oss uppför Säveån, så långt det bara gick och jag har ju umgåtts med båtar hela mitt liv. Min pappa Roland var sjöofficer, fartygschef på Göta Lejon och jag fick vara med där en månad tillsammans med min bror som vattenutkik.
Det är lätt att förstå varför fyrar lockar och Bokmässan har såklart en egen fyr, strategiskt förankrad i Sjöfartsmontern mitt i det brusande folkhavet. Nu känns det som om ljuset lyser lite extra på debuterande barnboksförfattaren Emily Gyllenspetz. Det är klart uppfriskande att träffa en kvinnlig sjöman som älskar att vara på mässan och prata om sin bok ”Sjökaptenen Celi”, en bok som förklarar för femåringar hur det är att vara just sjökapten. En praktisk ordlista för mycket små sjömän finns också med.
Vårt uppdrag från Världens gång-redaktionen är att se hur böcker för båtfolk står sig på mässan och det är ju bara att vända sig om. Där ser jag boken om båtbyggarna på Orust och tiden ”när det stod en gubbe i varje lada och byggde och duktiga var di allihop” som mästerbyggaren Eilert Eriksson från Dalby berättade för mig en gång.
På Hovenäset fortsätter osannolike stockholmaren August Strindberg sin bohuslänska resa i en ny deckare. Jag har alltid tyckt att Hovenäset är en rätt stillsam plats vid sidan av den stora leden. Lugnet bedrar, här finns mörka hemligheter som alla hamnar i knät på Strindberg som får för lite tid för sin kärlek polisen Maria och sin business ”Strindberg Second Hand”.
Men den allra tyngsta boken med havsmusik är förstås ”Ghost Ships Östersjöns okända historia”, en storslagen bildberättelse om alla fartygsvrak på Östersjöns botten.
– Boken tog tio år berättar Björn Hagberg när jag får tag på honom efter ett scenprogram. Den ligger mig verkligen varmt om hjärtat och att vara här på mässan är ju en av årets höjdpunkter. Det är fantastiskt att träffa så många människor som har samma intresse, samma vurm för det skrivna ordet i olika former, format och gestaltning.
– Vad har du för bakgrund, är du dykare själv?
– Ja, jag är dykare och marinarkeolog och höjdpunkter i mitt yrke var när vi hittade det försvunna spaningsplanet DC 3:an och när vi efter många försök hittade regalskeppet ”Svärdet”. Och sen förstås när vi nu med modern och avancerad teknik har dokumenterat Gotlandsfärjan ”Hansas” vrakplats.
Kapitlet om passagerarfartyget Hansa berör på ett speciellt sätt, det känns som man är med där nere själv på hundra meters djup i det kolsvarta vattnet. Genomgående i boken är att man på nästan varje bild ser en dykare som betonar vraket, en svart figur mot det belysta skeppet skapar en djup kontrastverkan. ”Hansa” sänktes av en sovjetisk ubåt klockan 05:57 den 24 november 1944, 21 sjömil norr om Visby. Bara två av människorna ombord överlevde.
På det första bilduppslaget syns ”Hansas” akterdäck med räcke, virrvarr av trossar, flätad fender och en ensam dykare med stark lampa som belyser en detalj ombord. Det är en fullkomligt skrämmande, vacker bild som tar andan ur mig.
Två ton kol plockade man upp från ”Titanic” vid dykningar 1996. Två ton skulle bara räcka i tre minuter för att driva ”Titanic”, tidernas mest omskrivna fartyg. Under en tvåårsperiod på 90-talet kom det ut en ny bok om skeppet varannan dag världen över och du får miljoner träffar på nätet om du söker på ”Titanic”.
De här förbluffande upplysningarna levererar Claes-Göran Wetterholm, etnologen, fartygshistorikern, mannen som vet allt om ”Titanic” under ett timslångt framträdande som helt fångar publiken. Det handlar också om olyckan med turistubåten ”Titan” i somras som imploderade under färden ner till ”Titanic” på 4 000 meters djup. Trycket är enormt och Wetterholm visar hur liten en tekopp skulle bli sammanpressad på botten; en fingerborg.
- Det gick så snabbt att de inte fattade vad som hände. Efter den olyckan har jag tappat intresset för att gå ner till vraket säger Wetterholm till mig. Jag har träffat överlevare från fartyget, jag har gjort fyra expeditioner till vrakplatsen, skrivit böcker om ”Titanic”, gjort utställningar och nu ska jag göra en ny bok om skeppet, en stor bilderbok för alla åldrar. ”Titanic” är mitt liv och jag köpte ångbåt för pengarna, en nio meter lång båt som har samma mått som livbåtarna på ”Titanic”.
– ”Indianen” heter den och jag älskar att backa ut med min ångbåt, dra i visslan och komma ut på vattnet. Det är det bästa som finns!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
