Försommaren har svept in över huvudstaden.
Det vet jag helt säkert, eftersom jag är helt orkeslös.
Nej, jag vill inte prata om min galopperande pollenallergi. Det är mycket värre än så. Stockholm är belägrat av “sommarmingel”.
Ett fenomen jag fram till nyligen var lyckligt omedveten om. Jag förstår också att det för ett otränat öra kan låta märkligt: jobba hela dagen för att sedan gå och träffa andra som jobbat hela dagen med samma sak för att prata ännu mer om jobb?
Som en av de innersta i kretsarna i helvetet, om Dante hade haft Linkedin.
Här har alla Linkedin. Alla vill ha mer status. Eller mer pengar. Eller mer karriär. Eller alltihop. Det är inte så noga. Ett av de bästa sätten att få allt detta verkar hur som helst vara att vara salongsberusad lagom nära bredvid andra människor som vill samma sak. Händelsevis är det också det bästa sättet att visa att man redan har allt detta och stå och glänsa i andras fjäsk och avundsjuka gliringar.
Jag är inte bättre själv. Alla inbjudningar till mingel och galor som hopat sig under de sista månaderna innan semestern är en potent drog. Jag har träffat personer på mingel som blivit alkoholiserade på grund av allt minglande, sedermera gått ur sin alkoholism och nu (på mingel) berättar om hur minglandet gav dem alkoholism. Likväl minglar de vidare. Det är så – varje inbjudan är en liten kick. Ett hopp som tänds. En möjlighet som öppnar sig. Att avstå skapar fruktansvärd vånda. Tänk om jag missar något? Viktigt? Livsavgörande? Eller ännu värre – tänk om de glömmer bort mig? Tänk om jag inte blir bjuden igen?
Bäst att gå dit och vara trevlig. Kanske får man till och med gratis pizzaslize som tilltugg.
Ett exempel på hur mingelfebern drabbat mig:
Vid ett tillfälle befann jag mig i NK:s entré på en gala där Benjamin Ingrosso skulle få pris för att han har haft på sig ovanligt fina kläder. Då nådde budet mig: det minglades bättre och mer intensivt på ett annat mingel på en för dagen helt nyöppnad takterrass en bit bort. Jag släppte allt. Drog i varenda tråd jag kunde få tag i för att få till en mycket sen inbjudan. Tankarna snurrade. Hur kunde jag inte vara bjuden? Mörka moln drog in över mig. Insåg med en tilltagande förstämning att jag var fast här, på det marginellt mindre coola minglet.
Som tröst fick jag en drink sponsrad av ett märke för sprit som smakar polkagrisar, tillredd av bartendern i Första dejten. Den smakade munskölj.
Överallt samma ansikten, över samma plastglas. Långsamt inser jag: jag är inte på olika mingel. Jag är på samma mingel.
Hysterin har gått så långt att det är ett fungerande samtalsämne bland välbeställda innerstadsbor i största allmänhet. Sånt man pratar om med olika mammor och pappor på lekplatsen medan man med samtidigt säger mer eller mindre uppskattande ord till sonen om olika fina småstenar och gamla plåster han hittat.
– Flämt, säger en juristpappa. Alla på kontoret är helt utslitna av alla byråmingel.
– Pust, säger en reklamarmamma. Hoppas maj tar slut snart, jag klarar inte mer.
Jag misstänker dock att min bransch, kultur- och mediebranschen, är i framkant. Statushetsen är så påtaglig samtidigt som mångas ekonomi är ovanligt svajig. Ribban att tacka ja ovanligt låg.
Följaktligen har jag de senaste veckorna varit strängt upptagen med att smutta bättre lådvin på innergårdar till olika produktionsbolag, bläddra i böcker på bokförlag eller gå på galor för herrmagasin.
Ett mönster har börjat framträda.
Vart jag än går är det samma personer på plats som står och pratar med samma personer de alltid pratar med. En känd programledare häckar med en cigg i ett tryggt hörn och snackar med kompisen som gjorde ett omtalat sommarprat 2014. Han som gav ut en halvbra bok i fjol står och gafflar med redaktören för ett modemagasin. Säsongens tre unga lovande tjejer lyssnar storögt på en betydligt äldre kulturskribent med för sin ålder bra hårfäste om hur “den här staden fungerar”.
Överallt samma ansikten, över samma plastglas. Långsamt inser jag: jag är inte på olika mingel. Jag är på samma mingel. En grupp av tusen personer som utgör en bransch. En gräshoppssvärm som härjar runt från det ena minglet till det andra. Sörplar i sig det som går att dricka. Proppar i sig alla chips. Sedan vidare, till nästa vattenhål och gör samma sak.
Jag vet. Jag och alla andra borde förstås skjuta oss ut ur evighetsloopen. Bli riktiga människor som träffar riktiga vänner och pratar om riktiga saker.
Samtidigt vore det förstås ansvarslöst. Konsekvenserna är stora. Bag in box–branschen skulle knappast klara smällen. Och allra värst: kanske missar jag något. Kanske glömmer de bort mig.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
