Det är på en rastplats mellan Stockholm och Göteborg som jag ställs inför ett faktum: här finns bara könsneutrala toaletter, detta djävulens påfund som blivit så vanligt på sistone. Jag sveper tröstlöst runt med blicken i en fåfäng förhoppning om att få syn på en trygg plats att kissa på, ett helt vanligt ”damrum”. Det här känns allt annat än bra. Nu återstår bara att brösta det oundvikliga.
Idén att slå ihop mäns och kvinnors separerade zoner till gemensamma finns det säkert en tanke bakom, men vem bryr sig? Man kan inte förutsätta att vi från förr-i-världen efter alla år ska finna oss i att nyttja samma toa som okända gubbar. Vi vill fortfarande slippa alla stånkande, rapande, fisande, åt alla håll vilt pissande män. Inga nya vill vi ska inkluderas i vår zon och herrtoaletter vill vi jättegärna exkluderas från. Vad var det för fel med att dela upp män och kvinnor i olika grupper nu igen? Har glömt.
Jag tvättar händerna i godan ro och tillåter mig att njuta av att ha fått en ny livserfarenhet.
Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren till Mordor. Sekunden efter tar jag ett steg in i en värld där vad som helst kan hända, men inte på ett positivt sätt (det är jag helt säker på). Medan jag väntar i förmaket vid handfaten håller jag andan med blicken stelt riktad framåt. Jag vågar inte se mig omkring, av rädsla för eventuella obehagligheter som har med kiss och bajs att göra. I egenskap av ensam kvinna i rummet känner jag mig utsatt, men på samma gång skamlös. Som en pinsam fluktare. Det är inte meningen att jag ska vara här.
Män av olika typer flödar ut från toaletterna. Till slut är det min tur. Hjärtat slår hårt när jag slinker in direkt efter den smällfeta mannen med bikerlook. Jag vill inte komma direkt efter honom, men om jag hade låtit någon annan gå före skulle jag verkat konstig. Som om jag förväntade mig att en smällfet med bikerlook skulle vara äckligare än någon annan. Så behöver det verkligen inte vara. Eller? Utrymmet på toan är så begränsat att det knappt går att vända runt. Jag släpper ut luften ur lungorna och andas in, förväntar mig en kraftig stank av urin, ett nerpissat golv, bajsränder. Jag skärper blicken för att överhuvudtaget kunna orientera mig i halvdunklet. Kräkreflexerna är på helspänn. Jag drar ut en bit papper att lägga på ringen, tvingar ner blicken i hålet. Jag hajar till. Inte en bajsrand. Flyttar blicken till golvet. Inget piss så långt ögat kan nå. Först nu inser jag att det faktiskt inte luktar så mycket urin. Inte mer än vanligt. Inte mer än i ett damrum.
När jag kommer ut från toan känner jag mig pånyttfödd. Jag tvättar händerna i godan ro och tillåter mig att njuta av att ha fått en ny livserfarenhet. Det är kanske bara i min begränsade föreställningsvärld som män är störigare än kvinnor, tänker jag och drar mig till minnes vad min väninna som hyr ut ett rum i sin lägenhet har berättat: att det är de kvinnliga hyresgästerna som är värst. De har våldsamma fester, gömmer tomflaskor i rabatten, kräks på konstiga ställen och nyligen drog en av dem hem en man som hon hade högljutt sex med klockan sex på morgonen i rummet bredvid min väninnas sovrum.
Ja, när jag tänker närmare på saken brukar jag fyllas av en inre frid när jag fått platsen bredvid en yngre man på tåget. Jag vet att han kommer att erbjuda mig hjälpa med att lyfta upp väskan på hatthyllan, innan han sätter på sig lurar och börjar pyssla med datorn. Tjejer luktar parfym, pratar högt i sin mobil och skrattar på ett minst sagt onaturligt sätt. Vad är det med kvinnors skratt? Det skär genom märg och ben och får alla att vilja fly hals över huvud.
Jag tillåter mig att tänka på häromdagen när jag kom ut från Coop vid lunch och höll två avocado, en burk soppa och en liten billig ost i famnen. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig: ”Ursäkta …” Jag vände mig om och mötte en ung mans blick. Han räckte artigt fram handsken som jag tappat på trottoaren och scenen var som en parodi, fast i verkligheten. Faktum är att män kan slå (ihjäl) sina flickvänner och fruar, men betydligt fler rusar fram för att hjälpa till när folk cyklat omkull på gatan. Varför skulle de per definition kissa äckligt? Varför skulle kvinnor inte göra det? Jag torkar händerna i blåset på den könsneutrala toaletten och ler uppskattande mot en man i spegeln. Det är bara vi där. Han är inte äcklig bara för att han ser lite äcklig ut, tänker jag. I samma sekund som jag går ut genom dörren hör jag ett ljudligt rap bakom mig.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
