April är Göteborgs mest temperamentsfulla månad. Det är kanske likadant i Ougadougou och Tegucigalpa, men jag håller mig till Göteborg. Man vaknar i försommar och somnar i höststorm. Däremellan har fimbulvintern passerat Hisingen tjugo över tre på eftermiddagen.
Jag tror att detta har en mjukgörande effekt på göteborgarna. När inte ens naturen kan bestämma sig är det inte underligt att vi blir obeslutsamma.
Du står på morgonen och nyper förstulet i den tunna sommarkavajen. Om du låter den hänga kommer det att bli årets första sommardag. Om du väljer kavajen kommer inlandsisen dragande från Mölndal. Det är Makterna.
Den senaste veckan har det blåst. Det har blåst så att södra Hisingen har dånat som den öppna spisen på Tjolöholms slott. Blåsten nöter ner allt i sin omgivning.
Förra veckan lär det ha blåst arton sekundmeter.
(Och jag vet jag att jag nu kommer att få ett mejl från en allvarsam herre i Älvängen som påpekar att det inte finns något sådant som ”sekundmeter”, utan blott ”meter per sekund”. Men glosan ”sekundmeter” står liksom stadigare i vinden och har använts sedan åtminstone 1920 och det som dög åt Gustaf Hellström och Barbro Alving duger åt mig.)
I detta aprilbrus av virvlande glasspinnar och bruna löv klev jag häromdagen på Göteborgs Centralstation in i en scen.
Det finns en kompassros i golvet på Centralen. Den är svart och vit. Den som står i mitten av denna ros står i händelsernas centrum.
Nu stod i här – klockan 16:37 en göteborgsk aprildag – en ung kvinna.
Hon såg ut att vara mycket lycklig.
Det var en tidlöst järnvägsromantisk scen.
Hon strålade. Hon väntade på någon. Jag har aldrig i verkligheten sett någon stråla så på en järnvägsstation. På film har jag sett det. Verklighetens järnvägsstationer är gråare och bullrigare.
Men denna unga kvinna föreföll vara oanfrätt av verklighet. Hon stod i kompassrosens mitt, strålande av förväntan.
Om det hade varit en film om första världskriget skulle hon ha väntat på en soldat. Och han skulle komma i sista vagnen, blind av senapsgas, men han skulle höra hennes röst genom vimlet och famlande gå henne till mötes och hela salongen skulle gråta.
Jag satte mig på en bänk och väntade. Jag ville se hur det slutade. Det fanns ingen risk att hon skulle upptäcka mig. Hon hade bara ögon för den som hon väntade på.
Efter en en stund ringde hennes telefon. Hon svarade andäktigt:
– Ja, jag står i vänthallen.
Jag väntade. Hon stod på kompassrosen, otålig, omstrålad av ljus, och efter någon minut förde hon den knutna handen mot munnen och utbrast:
– O, Göran!
Det var ett oväntat namn. Det överensstämde inte med den allmänna stämningen. Jag tittade i den riktning där Göran borde materialiseras. Där kom en kvinna i sjuttioårsåldern. Hon bar en bur med grön skyddsduk. I denna bur satt en arg katt. Den var en sådan katt om vilken amerikanerna brukar säga att det är en katt som är efterlyst i tre delstater. Jag såg ett par gula rasande ögon genom burgaveln.
Kvinnan tryckte en kyss mot buren och utbrast:
– Älskade Göran.
Katten Göran skrek.
Hon och mormodern – eller vad det kan ha varit – gick med buren genom vänthallen ut mot Drottningtorget.
Blåsten rev. Katten Göran hade anlänt till Göteborg.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
